Pappa Johns berättelse

När jag kommer hem märker jag genast på hustru Charlotte att det är något. Jag suckar och förstår omedelbart att hon återigen har fått utstå vår tonårsdotter Sandras oförskämdheter.

”Hon har varit näsvis och uppnosig hela dagen, kallat mig både det ena och det andra, vägrat att hjälpa till med tvätten ...”

Jag sätter upp handen i en stoppgest.

”Tack, det räcker. Jag har hört nog. Man kan inte lämna er två ensamma en dag utan att hon börjar sätta emot. Har vi ris hemma?”

Charlotte nickar.

”Avlövat och klart. Det står i hinken.”

”Bra. Gå och bind ihop det till ett rejält knippe och kalla ner Sandra till vardagsrummet.”

Charlotte ser tveksam ut.

”Du ska väl inte risa henne alltför hårt?”

”Hon ska få en rejäl stjärtaga. Det här är inte hållbart, Charlotte. Du låter henne mopsa sig och sen kommer du till mig och klagar, men sen blir du blödig när jag straffar henne. Du vet väl själv att ibland är ett ris det enda som biter?”

Det händer att jag kallar upp Charlotte till sovrummet, givetvis när Sandra inte är hemma, och randar hennes välformade skinkor med riset. Hon blir alltid väldigt snäll och medgörlig efteråt, och dessutom villig som en liten löptik. Hon har dubbla känslor inför mina handfasta uppfostringsmetoder och kanske känner hon nästan lite svartsjuka mot vår tonårsdotter när det är hon som tar emot svedan på skinkorna.

Charlotte står och tvekar och jag tvingas bli strängare på rösten.

”Charlotte, om fem minuter ska jag ha karbasen i min hand! Och om tio minuter ska du och Sandra stå hos mig i vardagsrummet. Annars blir ni två som får smaka risbastu ikväll. Förstått?”

Charlotte nickar och flyger bort till grovköket, där björkriset står och väntar i saltlaken.

Tolv minuter senare är både björkriset och flicksnärtan där de ska vara. Riset vilar tryggt i min fasta hand och Sandra står framför mig, blyg och nervös, med blicken i golvet. Charlotte står lite bakom henne och övervakar det hela.

”Titta på mig, Sandra!” säger jag barskt.

Försiktigt vänder hon upp sina små söta ögon mot mig. Jag ser att hon slänger lite trotsigt med sitt långa blonda hår. Jag ser motstånd i henne.

”Det här är ohållbart, min unga dam! Nu har du varit olydig mot mamma igen. Du har sparat ihop till en ordentlig stjärtaga, det förstår du väl själv?”

Sandra ryggar lite och tittar ilsket på mig.

”Det var hon som började! Och jag vill inte att du slår mig!”

”Din vilja finns i skogen, unga fröken. Varsågod och kliv fram och dra ner byxorna till anklarna!”

Hon vägrar fortfarande att lyda sin pappa. Hon står som fastfrusen i golvet.

”Hör du inte vad jag säger?” morrar jag.

”Jag vill inte”, försöker hon med ynklig röst.

Jag ser henne i ögonen igen. Hon börjar förstå att det är allvar. Hon ser skrämd ut och inser nog hur intensivt det kommer att svida i henne om en liten stund.

”Ingen frågar efter vad du vill och inte vill”, säger jag. ”Beter man sig som en liten slyna så behandlas man därefter. Du inser att straffet bara höjs för varje sekund som du står och trotsar?”

Hon blänger på mig en stund, tuggar lite på sin underläpp och inser sedan att hon inte har något att sätta emot. Hon suckar och börjar sedan långsamt knäppa upp sina jeans.

”Behöver du hjälp med de där?” säger jag. ”Jag trodde du ville ha det hela fort överstökat?”

”Snälla pappa”, försöker Sandra. ”Det gör så ont när du smiskar mig med riset! Jag vet att jag varit stygg!” Hon vänder sig mot Charlotte. ”Förlåt mamma, jag var dum!”

Jag ser på Charlotte att hon är beredd att förlåta, men nu är mitt tålamod slut. Jag går fram till Sandra, tar ett hårt grepp om hennes hår med ena handen och om hennes jeansmidja med den andra. Sedan drar jag ner hennes byxor till knävecken.

”Ska du eller jag dra ner trosorna?” väser jag.

Sandra sluter ögonen och suckar igen. Sedan inser hon sitt eget bästa, sticker tummarna i sina små stringtrosor och låter dem följa jeansens väg.

”Du kan kliva ur byxorna helt”, säger jag.

Hon fumlar av sig tygsjoken kring hennes fötter. En strumpa råkar följa med. Nu står hon i en strumpa och en t-shirt med något fjantigt pojkband på, i övrigt är hon naken som en nål. Som alla flickor kupar hon spontant handen över sitt lilla sköte för att skyla sig.

”Charlotte, hämta soffkudden och ge den till Sandra!”

Charlotte har vett att göra som jag säger utan invändningar. Jag pekar på matbordet som står i rummet.

”Sandra, du ska få hålla hårt i kudden och luta dig över bordet. Sen ska du få puta fint så jag kan risa dig ordentligt över stjärten. Seså!”

Sandra ser alldeles olycklig ut när hon tar emot kudden av Charlotte. Hon kramar den hårt och gör sedan jag som jag beordrat henne. Med kudden tryckt mot sig intar hon position över matbordet. Jag ser att hon fortfarande har trots i ögonen och inser att jag inte kan vara snäll mot henne ikväll.

”De här dumheterna måste få ett slut, Sandra! Du är uppnosig och bjäbbig mot din mamma! Du är en otacksam liten slyna och jag tror att du själv förstår att det här är vad du behöver! Eller hur?”

Sandra säger ingenting. Hon ligger bara tyst över bordet, med rumpan i vädret och kudden tryckt mot sig. Jag kliver fram och tar ett oaktsamt grepp om hennes hår och lyfter hennes huvud några centimeter.

”Eller hur, Sandra?”

Ett litet ynkligt: ”Ja, pappa.”

Jag tittar strängt på henne en stund till och ser på henne att hon förtjänar en hårdare omgång än vad hon någonsin fått tidigare.

”Jag kommer att risa dig rejält ikväll, Sandra. Jag kommer inte bara att slå över skinkorna, utan också över låren.”

Sandra grimaserar. Hon vet av erfarenhet att riskvistarna gärna snärtar till hennes ädlare delar när jag randar hennes lår.

”Hur mycket kommer du att ge henne?” undrar Charlotte.

”I vanliga fall hade jag gett dig sjutton rapp, Sandra. Ett för varje levnadsår. Men som du beter dig så kommer jag inte att sluta förrän jag ser på dig att riset verkligen har gått in i dig. Förstår du vad jag säger?”

”Snälla pappa”, säger Sandra och pressar fram några krokodiltårar. ”Var inte för hård mot mig, jag menade inget av det jag sa till mamma ...”

”Det är försent för förlåt, min älskling”, säger jag. ”Förlåt får du när jag straffat dig. Är du beredd att ta emot riset som en duktig flicka?”

Sandra nickar försiktigt.

”Ja, pappa”, kvider hon fram.

Jag kavlar upp skjortärmarna, greppar riset och sätter igång. Redan efter första rappet hör jag Sandra gny och ynka sig. Efter det sjätte hör man ett stilla jämmer. Riset biter in i hennes mjälla stjärthud och lämnar grova röda ränder. Jag drar upp hennes t-shirt en decimeter på ryggen så att rumpan blir riktigt blottad och randar sedan henne metodiskt, från låren och vidare upp. Jag lägger särskilt stor vikt vid det känsliga området där låren möter skinkorna. Sandra tjuter.

”Du träffar snippan, pappa! Snälla, inte där! Inte där!”

Hon börjar låta hysterisk och kastar sig dessutom fram och tillbaka. Jag blir irriterad.

”Charlotte, kom och håll jäntungen om nacken!”

Tvekande går min hustru fram och gör som jag sagt åt henne.

”Ett hårdare grepp. Du måste trycka ner henne när hon spjärnar emot. Det är för hennes egen skull!”

Charlotte håller ett stadigt tag om Sandras nacke samtidigt som hon trycker ner flickungen mot bordet med den andra. Jag hör Charlotte flämta tungt genom näsborrarna. Ljudet blandas med de ynkliga pipen från Sandra.

Jag fortsätter oförtrutet att randa den lilla runda flickstjärten. Jag ser hur Sandra rycker till som i spasmer och vill resa sig och hur Charlotte får lägga sin tyngd över henne för att hålla fast i henne.

Nu letar sig Sandras händer ut från greppet om kudden. Jag ser till min besvikelse hur hon lägger dem över sina skinkor som skydd.

”Vad är det jag ser, Sandra? Håller du händerna för stjärten?”

”Snälla pappa”, flämtar hon. ”Ge mig inte mer. Jag ska vara snäll och foglig, men snälla snälla – låt mig slippa mer ris!”

Hennes ansikte är täckt av tårar och hon tittar vädjande på mig. Charlotte brukar göra likadant för att försöka blidka mig. De vet lika väl som jag att en kvinnostjärt aldrig kan agas för mycket.

”Okej”, säger jag. ”Du ska få slippa mer ris.”

Sandra tittar lättat på mig och spricker upp i ett tårfyllt leende.

”Oh tack, snälla pappa, du är så snäll mot mig …”

”Du får de sista tio med rottingen istället. Charlotte!”

Jag knäpper med fingrarna och Charlotte skyndar genast bort till skåpet med redskapen. Där plockar hon fram det tunna spöet som jag använder på mina flickor när de varit rent förfärliga.

Sandra reser sig och vänder sig mot mig. Hon håller fortfarande händerna om sina sargade skinkor och skjuter omedvetet sin lilla buske mot mig. De knoppande tonårsbrösten putar under den slynaktiga t-shirten.

”Pappa! Snälla! Inte rottingen! Jag tar riset istället! Jag lovar att puta fint och inte försöka skydda mig! Snälla!”

”Det är försent, Sandra. Du vet mycket väl att jag inte tolererar något trams. Flickor ska stå lydigt och duktigt och puta och ta emot. Ta bort händerna från rumpan! Nu!”

Snabbt som ögat släpper hon greppet om stjärten och låter armarna hänga längs sidorna. Hon ser tårfyllt på mig och nog tycker jag att jag ser vrede i hennes blick. Det gör mig förstås ännu angelägnare att fortsätta straffet. Hon har fått tjugosju rejäla risrapp men visar fortfarande ingen tacksamhet för att jag tar hand om henne.

Charlotte kommer fram till mig med rottingen. Hon niger när hon räcker över den. Hennes blick är vild och glansig. Jag vet att hon står och fuktas, hon blir alltid sexuellt upphetsad när det vankas smisk i huset, om det är hon själv eller vår tonårsdotter som ska straffas spelar ingen roll.

”Du får ställa dig på alla fyra på soffbordet, Sandra.”

Det är den mest förnedrande ställningen för henne. Ynkligt och tjurigt plockar hon undan ljusstaken och fruktskålen och kryper sedan upp på bordet. Hon sätter knäna i bordet och tar ett rejält grepp om bordsskivan för att kunna möta smärtan. Jag petar henne mot låret med rottingspetsen så att hon särar sig ordentligt och trycker henne i svanken så att skinkorna spärrar upp sig. Mellan de rödrosa risränderna kikar ett litet rynkigt stjärthål fram.

”Charlotte, du ställer dig framför henne och håller henne om handlederna!”

”Ja, John.”

Jag ser att Sandra darrar där hon står och putar för mig. Små ynkliga snyftningar. Hopknipna ögon. Stjärten ordentligt utskjuten så att den lilla fittskåran kan anas.

Jag höjer rottingen. Charlotte tittar storögt på den från sin position framför flickan och soffbordet. Sandra drar in luft och spänner sig.

Jag låter den landa med full kraft. Sandra kvider. Spöet lämnar en vacker röd rand, i en helt annan nyans än de riset åstadkommit.

Tio rapp ger jag henne. Sandras skrin blir gällare för varje gång. Jag ser till att ingen del av flickstjärten lämnas ostraffad.

Nu har Sandra brutit ihop. Hon skakar och snyftar och gråter.

”Förlåt!” bölar hon. ”Jag har varit så stygg! Jag är så ledsen över mitt beteende! Tack, pappa, för att du tillrättavisar mig!”

Jag tar några steg mot Sandras ansikte och grabbar tag om hennes hår. Lyfter upp hennes huvud så jag kan se in i hennes rödgråtna ögon. Nu ser jag äkta ånger och skam i hennes blick.

”Verkligen förlåt”, säger hon. ”Jag inser hur oacceptabelt jag har betett mig!”

”Det är bra, Sandra. Jag ser att smisket till slut har sjunkit in i dig.”

”Det har det verkligen, pappa. Jag förstår vilken slyna jag har varit. Jag ska aldrig mer vara uppnosig mot mamma!”

Jag stryker henne över håret.

”Det är bra, min lilla flicka. Men känner jag dig rätt så lär det inte dröja särskilt länge innan vi måste plocka fram redskapen igen.”

”Nej, jag lovar, pappa! Jag förtjänade en rejäl stjärtaga men nu har jag verkligen lärt mig!”

”Det där har jag hört förr, gumman. Men du är förlåten för den här gången. Mamma ska smörja dig över stjärten sen, men först får du plocka upp alla riskvistarna från golvet och städa upp här i rummet.”

Sandra hulkar fortfarande när hon kravlar sig ner från soffbordet. Charlotte reser sig och kramar henne. Tonårsflickan står naken i sin mors famn. Stjärten som jag så omsorgsfullt har tuktat lyser scharlakansröd och strimmig mot mig. Det är en vacker syn. Flickan har tagit sitt straff och insett sina synder. Sandra kommer fram också till mig och får den förlåtkram hon till slut gjort sig förtjänt av.

Jag känner på hennes skinkor medan hon snyftar mot min skjorta. De är fortfarande heta som en ugn. Jag är nöjd med mitt jobb som fostrare.

Jag beordrar Charlotte att blanda mig en gin och tonic. Sedan sitter vi i soffan och betraktar Sandra när hon, med den ilsket lysande stjärten bar, plockar kvistar och dammsuger och ställer i ordning på vardagsrumsbordet. När hon är färdig följer Charlotte med henne upp på rummet och smörjer den stackars rumpan med kylbalsam.

Jag sitter kvar och reflekterar och funderar på om jag varit för snäll mot flickebarnet. Hennes förlåt lät uppriktigt, men flickor i den där åldern – och i alla andra åldrar – är manipulativa. Kanske måste jag gå upp till henne imorgon och ge henne lite morgonsmisk med badborsten så att hon kommer ihåg hur hon betett sig och vad hon lovat.

En stund senare kommer Charlotte tillbaka till mig i vardagsrummet. Hennes ögon lyser av lystnad när hon tittar på mig. Jag märker att mina byxor spänner. Jag säger åt henne att komma fram till mig.

”Dra ner dina trosor, Charlotte.”

Hon lyfter på kjolen och drar ner trosorna till knävecken.

”Håll upp kjolen.”

Hon gör som jag säger. Jag känner henne på fittan. Mycket riktigt. Det flödar som en vårbäck. Två fingrar går omedelbart in utan problem. Det här går inte för sig. Smisk delar vi ut för att damerna i hemmet ska fostras, inte för att de ska bli liderliga.

”Lägg dig över mitt knä, Charlotte. Jag tror jag har en flicka till som behöver tuktas.”