Jag är en 45-årig kvinna som jobbar i en mansdominerad bransch, som chef
med personalansvar över 46 anställda i olika åldrar, varav alla utom tre
är män. Positionen har jag jobbat mig till och jag har kommit dit jag
vill i karriären. Bra lön, schyssta arbetsvillkor och hög status. Jag är
nöjd.
Det finns en dubbelhet hos mig när det kommer till ledarskap. Jag är en
driven, affärsinriktad kvinna med bestämda åsikter och tydligt, tufft
ledarskap. Samtidigt kan jag snabbt ställa om till ett mjukt bemötande,
vilket jag väljer att ha när det gäller de anställdas privata
angelägenheter. Jag har lätt för att känna empati när andra i förtroende
blottar sina svagheter för mig och berättar om privata problem. När jag
var ny i min position gav det mig en kick att stötta och coacha män, men
man vänjer sig och efter några år avtog charmen. Nu för tiden tycker jag
att det är tröttsamt att behöva fungera som extra-mamma och min önskan
är att folk ska sluta tycka synd om sig själva och istället fokusera på
jobbet när de är där. Jag tycker mig märka att vissa av mjukisarna
känner av att jag inte har samma tålamod och intresse som förr, men det
finns också dem som fortsätter dränera mig. Tack och lov har majoriteten
anställda aldrig öppnat sig för mig och således känner de inte heller
till att jag kan vara en synnerligen varm och empatisk kvinna. Jag
tycker att det är enklast så, det underlättar min vardag.
Som person är jag som sagt mål- och resultatinriktad och därför
uppskattar jag medarbetare med samma driv. Jag har på jobbet märkt hur
jag dras till psykiskt starka män som kan argumentera för sin sak och
även sätta sig upp mot mig när jag tenderar att detaljstyra dem. Det är
till och med så att jag numera får en kick av att tjafsa med dominerande
män som känner sig överkörda av mig. Jag agerar ibland iskallt för att
uppehålla min auktoritet. Jag visar mig aldrig sårbar, jag har skinn på
näsan, och det retar nog upp en hel del män att de måste foga sig efter
en kvinna på jobbet. Jämställdhetstänk i all ära, när det kommer till
kritan känns det onaturligt för dem att traditionella könsroller har
luckrats upp i dagens samhälle. Innerst inne känner jag likadant. Det
vore så skönt att få vara undergiven en man i hemmet, men jag är singel
och får aldrig utlopp för det.
Trots att jag lever ensam har jag ett aktivt sexliv, dock bara med mig
själv. Jag kollar inte på porr men läser upphetsande sexnoveller ofta
med inslag av smisk. Min fantasi skenar iväg och jag har lätt för att
leva mig in i hur det känns att ligga hjälplös över en äldre mans knä,
med blottad stjärt och röda skinkor. Jag rodnar när jag tänker på det,
känner skam blandat med upphetsning och spänning. Varje kväll onanerar
jag och fantiserar om att få smisk. Mannen kan vara okänd, men ännu
kåtare blir jag när jag av tanken att någon från jobbet dominerar mig.
Någon som känner sig frustrerad över att dagligen behöva lyda en stark
kvinna som har makt över honom. Någon som fantiserar lika vilt som jag
att han skulle få aga mig, sätta mig på plats, få mig att känna mig
liten, sårbar och skamsen. En man var ego skulle boosta av att få
tillfälle att ge mig en rejäl omgång smisk på bara stjärten. Tänk att få
möta varandras begär, utan att han vet om att det är ömsesidigt. Att
låta hans manlighet blomma ut i stundens hetta för att sedan nästa dag
vara tillbaka på jobbet och låtsas som att ingenting hade hänt. Privat
skulle vi kunna träffas på kvällar och helger i smyg utan att någon
visste om det. Det är ständigt Carl-Johan som dyker upp som en bild när
jag fantiserar om smisk. Carl-Johan är helt klart den bland personalen
som har allra störst behov av att få tukta mig. Nästan säkert runkar han
till den fantasin och målinriktad som jag är ska jag nog finna ett sätt
att göra verklighet av vår kåta dröm.