odågan Kristina

Kristina stod lutad mot den lilla bensinmacken vid landsvägskanten och väntade. Otåligt. Det var en lagom varm och fin sommareftermiddag, en söndag. Himlen var blå och året var 1971.

Hon strök det ljusbruna långa håret åt sidan och vände sitt fräkniga söta ansikte mot vägkrönet där hon hoppades på att få se en bil inom kort. Den borde redan ha varit här. Hon satte handen mot pannan för att slippa få solen i ögonen. De blåa vackra ögonen. Kristina suckade och tände en cigarett.

För dagen var hon klädd i korta orangea Adidas-shorts och en vit t-shirt. En påse med några tillhörigheter stod på asfalten bredvid henne och hennes bara fötter var nerstuckna i ett par bruna sandaler. De nya fina solglasögonen hade hon dessvärre tappat bort under utomhuskonserten i går - något som bidrog till irritationen hon nu kände.

Äntligen syntes den vita bilen där borta över vägkrönet. Kristina fimpade cigaretten och plockade upp sin påse.

I bilen satt Bengt. Han hade flyttat ihop med Kristinas mamma för bara ett halvår sen. Hans tålamod hade börjat ta slut med den lata, ouppfostrade och ytterst oförskämda nittonåriga jäntan, som främst ägnat det senaste halvåret åt att gå hemma och dra. Fåordig och otrevlig, utan att hjälpa till det minsta. Bengt tyckte det var skönt när hon åkte bort för att hälsa på vänner eller gå på konserter eller fester och han såg fram emot hösten då hon skulle börja på en folkhögskola i en annan del av landet, och då flytta hemifrån. Bengt stannade bilen och odågan klev in, muttrandes en tyst hälsningsfras utan att ens titta på honom, efter att han själv ansträngt sig och glatt och vänligt hälsat på Kristina.

Kristina visade mycket lite intresse för hennes mammas nya karl. En tråkig grå gubbe var vad han var, en som jobbade på nåt tråkigt kontor nånstans. Dessutom kändes han väldigt gammal. De senaste veckorna hade de bråkat mycket. Bengt hade förmanat henne och försökt börja kräva att hon i allafall skulle plocka upp efter sig. Diska. Han hade dessutom blivit mer arg än vad hennes mamma hade blivit då det uppdagats att Kristina då och då försåg sig med pengar ur mammans sparbössa, när hennes egna inte riktigt räckte till till nöjen, cigaretter och skivor.

Kristinas irritation där i bilen berodde dels på att hon tyckte att Bengt var försenad och dels på att det över huvud taget var han som hämtade henne den här gången - mamma var bortrest på konferens den här helgen.

Bengt var även han irriterad när han vände bilen för att köra hemåt igen, till radhuset i det lilla samhället strax norr om Stockholm där de bodde. Det var ungefär fyra mil dit. Bland annat irriterad över att den ouppfostrade tösen inte visade någon som helst tacksamhet för att han och hennes mamma så ofta skjutsade och hämtade henne till olika ställen på helgerna - det var liksom något hon tog alldeles för givet. Hon var ändå nitton år gammal, och borde ha mer hyfs, tyckte han.

Under tystnad åkte de hemåt längs med landsvägar. Fält och skogar passerade utanför fönstren. Bengt gjorde några försök till att småprata, men fick inte mycket gensvar. Sedan harklade han sig och förklarade i lite allvarligare ton att Kristina fick städa sitt rum när hon kom hem, då det fullständigt såg ut som ett bombnedslag där just nu. Inte för att han själv lade någon vikt vid hur ordningen hölls där inne, men han visste att Kristinas mamma helst ville att hela hemmet skulle vara välstädat och snyggt.

"Det gör jag väl fan när jag vill. Bestämmer väl inte du."

Kristinas trötta och surmulna svar skulle visa sig få konsekvenser för henne. Det skulle visa sig vara det som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Bengt satt tyst samtidigt som han sakta bromsade in bilen och körde in den på en liten rastplats som lägligt nog fanns precis bredvid vägen. Där stod några träbord med tillhörande bänkar.

När bilen stannat vände Bengt sitt ansikte mot Kristina, och hon såg nu tillbaka på honom, något oroad över varför han stannat där. Oroad över att ha gått för långt med sin attityd. Men det försökte hon dölja genom en något tjurig och uppstudsig min. Kristina skulle precis till att fråga Bengt varför de hade stannat här, men då tog Bengt till orda.

"Okej Kristina, du får en chans nu att be om förlåtelse för hur du precis tilltalade mig. En chans. Annars tänker jag ta med dig ut ur bilen och ge dig smisk!"

Bengt tyckte illa om svordomar i allmänhet, men främst tyckte han inte att det passade sig för fruntimmer, särskilt inte unga fröknar, att uttrycka sig så. Kristina blev alldeles kall inombords. Smisk? Hade hon hört rätt? Hotade han henne med smisk, vid nitton års ålder? Det kunde han väl inte göra? Det fick han väl inte göra? Kristina hade aldrig någonsin fått smisk, ej minsta lilla klapp på byxbaken som tillrättavisning ens. Bengt tittade allvarligt rakt på henne med sina blågråa ögon.

"Nej, fan, va ska jag göra det för?"

Kristinas svar kom efter ett par sekunders betänketid. Det var som om hon inte riktigt kunde registrera hotet som just framförts av honom, som att det liksom inte gick att ta på allvar. Samt som om hon inte riktigt uppfattat att hon hade haft en chans, där och då, att undvika vad som nu komma skulle. Kristina hade alltid varit sån, ifall nån äldre försökt förmana henne eller hade skällt på henne. Lärare, granngubbar och så vidare. Hennes instinkt hade då varit att vara rebellisk och kaxig tillbaka.

När Bengt snabbt tog av sig sitt säkerhetsbälte, öppnade dörren och klev ur bilen blev Kristina dock vettskrämd. Hon ångrade genast vad hon sagt, och när Bengt öppnade dörren till passagerarsätet där hon satt så tittade hon upp mot honom, med bedjande blick, och bad honom om förlåtelse. Bengt tog dock ingen notis om vad hon nu försökte förmedla, utan lutade sig in i bilen, knäppte upp hennes säkerhetsbälte, och tog sedan hennes handled i sin stora hand och ledde henne med bestämda steg mot närmaste träbänk.

Kristina försökte så smått protestera verbalt, men hon varken kunde eller vågade försöka slita sig ur hans grepp rent fysiskt. Istället följde hon med, och en overklighetskänsla hade kommit över henne. Det var som om hon inte fysiskt var där utan någon annanstans nu. Men snart skulle hon på mycket pinsamt och plågsamt sätt tvingas befinna sig väldigt mycket på plats och i nuet.

Bengt satte sig ner på träbänken och lade Kristina över sitt knä. Hennes fingrar och tår mot gräset där under. Enkelt och snabbt och som det mest naturliga i världen drog han ner hennes shorts och trosor, nästan ner till knävecken med ett ryck. Kristina svalde häftigt när hon kände sommarluften och solen mot sin bara stjärt. Stjärten hennes var rund och fast, och något vitare och ljusare än hennes solbruna ben. Den obeskrivliga genansen hon nu kände av att ligga och visa stjärten för Bengt hamnade snabbt tillfälligt i skymundan dock, då Bengts handflata smällde till hennes vänstra stjärthalva med en rejäl klatsch. Kristina pep till. Sedan landade handen på högra skinkan, och så fortsatte det.

Efter bara fem eller sex daskar var det som att den initiala chocken var bruten och nu fanns bara svedan och smärtan. Kristina började snyfta och vrida sig lite lätt, men hölls enkelt fast av Bengts vänstra arm över hennes rygg och hans vänstra hand mot hennes bara höft, där hon låg över hans mörkgråa byxor. Han pressade henne mot sig så, så att hon inte kom någonvart alldeles oavsett hur mycket hon krånglade.

Några bilar körde förbi, och Kristina låg i sådan vinkel att de omöjligt kunde ha missat synen av hennes bara rumpa upp i vädret över Bengts knä. En av bilarna tutade, Bengt tolkade det som en uppmuntran, en glad hälsning. Kanske någon som verkligen uppskattar när olydiga töser tags itu med som de bör, tänkte Bengt.

Kristinas bara stjärt var nu alldeles rosa. Bengt smiskade i samma takt - lagom hårt, lagom snabbt, under tystnad. Kristinas snyftningar hade nu dock övergått i ylanden, hulkande gråt och försök att be om förlåtelse åter igen, att be honom om att sluta. Hon sprattlade nu med fötterna så att en av hennes sandaler flög av hennes bara fot.

Bengt överraskades något över hur snabbt tösen hade börjat storgråta och hur mycket. Han tänkte tillbaka på den där gången för nästan exakt tio år sedan då han spontant hade lagt en annan ung dam, då i Kristinas nuvarande ålder, över sitt knä och gett henne smisk på bara stjärten. När hon hade kört på honom med sin cykel, på grund av oaktsamhet, på en skogsväg en morgon när han var ute på promenad. Den tjejen hade gnytt lite bara. Men, tänkte Bengt, det var väl ändå väntat med Kristina, det passade väl in på hennes karaktär i övrigt. Bortskämd, van vid att göra som hon ville utan konsekvenser och ett omoget beteende i största allmänhet.

Snor och tårar droppade ner på gräset under Kristinas rodnande ansikte. Och hennes bara runda stjärt var nu alldeles rosenröd. Hennes tjut och skrik och gråt och ylanden, ackompanjerade av de höga klatscharna när Bengts grova stora hand smällde mot hennes mjuka lena tjejstjärt måste ha skrämt ett och annat djur i skogen omkring rastplatsen.

När smisket väl var över fick en storgråtande Kristina vara så god att på stapplande skakiga ben sätta sig i bilen igen, efter att hon med visst besvär lyckats dra upp sina trosor och shorts och sätta på sig sin avsparkade sandal. Väl där inne tog Bengt en näsduk ur sin byxficka och gav Kristina, som faktiskt snyftade fram ett lågmält tack, innan hon torkade tårarna och snöt sig ljudligt i den.

Under bilfärden hemåt rådde tystnad i bilen. Förutom ljuden av Kristinas snyftningar och tysta gråt, och de gångerna hon pep till eller ojade sig då bilen körde över något gupp. Att sitta ner på bilstolens säte var minst sagt ordentligt obekvämt för henne.

Smisket gjorde faktiskt gott för Kristinas framtida attityd. Det kanske inte hade gjort underverk direkt, men nog hade hon varit något mindre odräglig under månaderna den sommaren innan hon flyttade hemifrån. Hon hade faktiskt hjälpt till något mer hemma även.

Bara ett par år senare hade Kristina förändrats väldigt mycket, vistelsen på folkhögskolan hade också gjort henne gott. Hon mognade enormt mycket, blev mer ansvarsfull och mindre självupptagen. En mer snäll och glad tjej också. Och trots att minnet av när hon fick smisk på bara stjärten av Bengt den där gången alltid skulle vara genant att tänka tillbaka på, så kunde hon ännu senare, som medelålders konditor (en strålande vacker kvinna), tänka att hon verkligen hade förtjänat det och att det egentligen hade gjort henne gott i längden.