Mina föräldrar har bett att få prata med mig och jag får slå mig ner bredvid mamma i soffan i vardagsrummet. Pappa står upp och tittar strängt på mig. Jag är lite nervös. Det vilar något hotfullt över stämningen.
”Det har varit mer dumheter än vanligt på sista tiden, Wilma!”
Jag är sjutton år och kaxig och svarar: ”Det kanske det har.”
”Fallande skolbetyg, hemkomst långt efter utsatt tid, snäsiga svar när mamma pratar med dig.”
Jag säger det igen: ”Det kanske det har”.
”Det har vi beslutat att göra något åt, mamma och jag.”
”Vi har varit på tok för släpphänta mot dig”, säger mamma. ”När jag var så gammal som du fick jag regelbundet lägga upp mig för din morfars aga.”
”Sånt där är förbjudet nu!”
”Vi kan göra det här på två sätt, Wilma”, säger pappa. ”Antingen så tar du emot min och mammas fysiska bestraffning eller så blir det utegångsförbud till din artonårsdag. Sånt finns det inga lagar mot.”
”Vadå? Vad menar ni?” Jag märker att jag börjar stamma.
”Jag menar vad jag säger.”
”Men vad betyder fysisk bestraffning?”
”Det innebär en rejäl omgång på stjärten för unga damens del.”
Jag rodnar som en tomat.
”Vadå? Ska ni … slå mig?”
”Vi ska ge dig en fysisk korrigering. Uppfostrande aga. Nå? Vad väljer du?”
Utegångsförbud är naturligtvis uteslutet. Jag fyller inte arton på över ett halvår och har två killar som jag regelbundet ligger med. Det vill jag inte vara utan.
”Kommer ni att slå hårt?”
”Vi kommer att slå så att det känns och så att du påminns om det när du är på väg att vara olydig nästa gång. Får jag höra vad du väljer nu?”
Jag tittar ner i golvet och känner blodet dunka innanför tinningarna.
”Inte utegångsförbud i alla fall.”
”Jag tolkar det som att du väljer smisk, Wilma?”
Bara ordet ”smisk” gör mig ännu mer generad. Mamma har ofta berättat om när hon fick smisk av morfar, om hur hon fick ligga naken över hans knä i vardagsrummet medan resten av familjen såg på. Ibland har jag tänkt på det när jag onanerat.
Jag svarar inte och pappa upprepar frågan: ”Väljer du smisket, Wilma?”
”Ja”, säger jag och nickar försiktigt.
”Bra. Res dig upp och ta av dig på underkroppen!”
”Inte trosorna väl? Jag vägrar att vara naken inför dig!”
”Här finns det inget som heter vägran. Gör som jag säger. Av med jeans och trosor pronto!”
”Jag vill inte!”
Nu tröttnar mamma på mig. Hon reser sig upp och sliter upp mig till stående ställning. Står bakom mig och knäpper upp mina jeans medan hon väser i mitt öra: ”Det är tydligen hög tid att det här sker! Jag tyckte att du skulle få smaka bältet för längesen, men din pappa har varit emot det.”
Hon drar ner mina jeans och trosor till anklarna så att jag kan kliva ur dem. Jag håller omedelbart mina händer över skötet så att pappa inte kan se min lilla buske. Rumpan ser han dock, den kroppsdel jag nog är mest nöjd med, rundad och mjuk och utan såna där gropar som vissa flickor på gympan har.
Pappa drar fram en stol med hög rygg och sätter sig på den. Pekar på sitt knä.
”Vi kommer att börja med handsmisk. Kom och lägg dig över mitt knä, Wilma!”
Jag vill protestera. Jag står som fastfrusen i marken, men då tar mamma ett hårt tag i handen på mig och leder mig bort till pappa. Hon mer eller mindre fäller mig över hans knä. Jag känner hur hennes händer justerar mig, ser till att jag håller handflatorna i marken och att min rumpa pekar uppåt.
”Femtio rejäla daskar är en bra början, Wilma”, säger pappa.
Han ger mig ett första slag. Det svider till och jag gnyr. Sedan fortsätter hans grova hand att bearbeta min stjärt och mina lår. Mamma håller ett hårt grepp om mitt hår och ser till att jag inte kan sprattla så mycket.
”Bara ta emot, Wilmagumman”, säger hon. ”Det här förtjänar du och det här borde vi ha gjort för längesedan.”
När jag har fått tjugo slag har det börjat svida rejält. Jag biter ihop och försöker att ta omgången som en duktig flicka, men för varje gång pappas hand träffar min flickrumpa gör det lite ondare. Jag känner smaken av salt mot tungan när tårarna rinner ner i munnen. Jag sprattlar lite hjälplöst med fötterna och hör mamma säga:
”Nu sprattlar hon med fötterna, det är ett tecken på att det börjar kännas. Inget krångel, Wilma, då måste vi öka agan, det förstår du va?”
Jag nickar medan jag fortsätter att ta emot pappas hårda smällar. Jag kan inte hjälpa det, men jag gnider hela tiden underlivet mot hans sträva byxtyg. Det blir en konstig effekt: svedan i rumpan mot kittlet i fittan.
Femtio daskar med pappas verksarbetarhand känns ordentligt i stjärtskinnet. Jag ligger och flämtar och piper, hela tiden med mammas järngrepp om håret. Hon pratar mjukt med mig när hon ger mig order om att puta bättre och ta emot slagen ordentligt.
Jag gråter och snorar när handsmisket äntligen är över.
”Så, Wilma! Nu kan du ställa dig upp!” säger pappa.
Jag reser mig och håller åter handen över fittan för att skyla mig. Jag känner värmen från den. Den är alldeles tung och jag skulle så gärna vilja gå och lägga mig på min säng nu, trycka en hand mot klittan medan jag pullar mig med den andra, allra helst bjuda över någon av mina killar och låta dem tränga in i mig.
Det är det förstås inte tal om. Nu förstår jag att det jag just varit med om bara var början.
”Nå, hur känns det i stjärten efter smisket?” säger mamma.
”Det svider”, svarar jag ynkligt.
”Bra”, säger hon. ”Men det är inget mot hur det kommer att kännas om en stund. Nu ska du få smaka pappas bälte!”
Jag sväljer hårt. Pappa har ett rejält skärp i läder som han nu drar ur hällorna.
”Snälla snälla, inte mera! Jag ska sköta mig hädanefter!”
”Det ska vi nog se till att du ska, Wilma lilla”, säger mamma. ”Det här kommer att kännas när du sätter dig de närmsta dagarna. Och jag vet av erfarenhet att den där smärtan får en att tänka efter hur man beter sig!”
Jag piper något ynkligt som jag knappt kan tolka själv. Jag håller fortfarande händerna över min lilla buske och jag känner väta och värme strömma över fingrarna. Jag förstår inte vad som händer i mig, men jag förstår att det inte lönar sig att protestera vidare.
”Hur många slag kommer jag att få?” säger jag och stirrar ner i golvet. Jag vågar inte möta mina föräldrars stränga blickar.
”Sjutton”, säger pappa. ”Ett för varje år du levt.”
”Och det är egentligen alldeles för lite”, säger mamma. ”Jag och min syster fick alltid två rapp per levnadsår. Så kom ihåg att vi är snälla mot dig, Wilma.”
Jag nickar och piper: ”Tack.”
”Du ska få ställa dig över matbordet”, säger pappa och pekar.
Jag går mot bordet, fortfarande med händerna kupade över skrevet. Mamma visar hur jag ska lägga mig med överkroppen över bordet så att jag kan puta ordentligt med stjärten.
Då hör vi ljud från hallen av en dörr som öppnas och stängs. Strax därpå står min lillasyster Frida i rummet. Hon tittar häpet på mig, där jag står med uppsmiskad rumpa lutad över matbordet. Jag vill resa mig upp och springa därifrån, men mamma håller mig fast i ställningen.
”Bra att du kom, Frida”, säger hon. ”Vi håller på att ge din storasyster en rejäl stjärtaga för olydnad och uppstudsighet. Det här kommer du också att få vara med om fortsättningsvis, om du inte sköter dig i skolan och beter dig anständigt här hemma.”
”Förstår du vad mamma säger, Frida?” säger pappa med sin strängaste röst.
”Ja, pappa”, säger Frida.
”Du kan sätta dig på stolen där så du ser ordentligt.”
Jag kan inte se från min ställning, men hör hur Frida skrapar med stolen när hon sätter sig.
”Jag ska gå ut och väta bältet så det tar bättre”, säger pappa.
Han går ut i köket och under tiden håller mamma ett förmaningstal.
”Det här var jag och min syster med om varenda helg. Mamma noterade varje gång vi betedde oss illa och sen blev det upprumpning med er morfar varje lördag. Vi fick lägga upp oss tillsammans nakna i soffan och sen gick han över oss med ett björkris som er mormor gjort i ordning under veckan. Och det här kommer att hända för er del hädanefter också!”
Både jag och Frida vill förstås protestera, men just då kommer far in med bältet. Han testslår det i bordet med en kraftig smäll och jag rycker till med hela kroppen. Det stänker lite vatten på mig.
”Så, Wilma, då putar du så mycket du kan med stjärten … Såja, du kan svanka också. Jag vill ha mesta möjliga träffyta på skinkorna.” Han trycker mig i svanken så att jag tvingas puta ytterligare. ”Så, duktig liten flicka. Nu kommer jag att randa dig över skinkorna och låren. Du får lov att skrika och gråta, men för du bak händerna och försöker skydda dig så kommer jag att lägga ytterligare rapp på ditt straff. Är det förstått, gumman?”
Jag nickar. Det räcker inte.
”Svara mig högt och tydligt!”
”Ja, pappa”, kvider jag fram.
Och sedan börjar bastonaden. Efteråt berättar Frida för mig hur det blöta bältet gör stora kraftiga ränder över min stackars flickstjärt, hur jag skriker och gastar och trampar med foten, hur mamma ställer sig så att hon kan trycka ner min överkropp mot bordet så att pappa kan aga mig ordentligt. Själv minns jag inget annat än smärtan och skamsenheten.
Jo, en sak till minns jag. Hur det pulserar i fittan under hela tiden. Hur kåt jag blir mitt i bestraffningen. Hur nära underlivet pappas bälte träffar. Jag putar självmant ytterligare när jag märker hur kåt jag blir av att visa upp mig för de andra.
Till slut är stjärtagan över. Jag flämtar och pustar och känner hur smärtan och svedan pulserar i mig, samtidigt som det bultar och bankar i underlivet.
”Nu kan du resa dig upp, Wilma”, säger pappa.
Jag ställer mig upp, torkar snor med ena handen och stryker mina rödagade skinkor med den andra.
”Nu har både du och Frida sett vad som kommer att hända när ni inte sköter er. Mamma har rätt – det här borde vi har börjat med för längesen!”
Mamma går fram till mig, där jag står naken och smiskad mitt på golvet, och daskar mig lätt på skinkan.
”Nu går du ner på knä, gumman.”
Återigen vill jag protestera. Jag hör min dumma lilla trut säga: ”Varför då?”
Mamma daskar mig betydligt hårdare på skinkan. Det ekar i rummet och svedan går som ett spjut genom mig.
”Nog med ifrågasättande! Gör som du blir tillsagd!”
Jag går omedelbart ner på knä. Ställningen är sexig. Så här brukar jag stå när jag suger av mina killar.
Pappa håller fram bältet mot mitt ansikte.
”Nu kysser du redskapet som fostrat dig”, säger han.
Något i mig vill säga nej och protestera. Jag drar instinktivt bort ansiktet från det grova våta lädret. Återigen känner jag mammas hand runt min nacke.
”Det här är en viktig del av ritualen, Wilma. Det är viktigt att du visar kärlek till ditt tuktoredskap. Seså, lyd!”
Jag pressar mina läppar mot bältet. Jag känner hur det svider i stjärten och bultar i skötet. Jag är fostrad och undergiven.
Mamma håller mitt hår med ett fast grepp och pratar med Frida: ”Titta nu noga på din systers agade stjärt och hennes underdåniga ställning! Nu vet du vad som väntar dig varje gång du är uppkäftig framöver!”
”Ja, mamma”, hör jag Frida pipa. ”Jag ska verkligen försöka vara en riktig duktig flicka i fortsättningen.”
”Det är bra, flickor. Nu kan ni båda gå upp på era rum och tänka över ert beteende.”
Tio minuter senare ligger jag på mage i sängen och låter mina fingrar febrilt bearbeta mitt våta svullna sköte. Jag pressar ansiktet mot kudden när jag kommer i mitt livs häftigaste orgasm. När jag ligger och flämtar hör jag, från Fridas rum intill, hur hon stönar likadant.