I Småland för femtio år sedan.
Syrran hade norpat en hundralapp ur mammas portmonnä och spenderat den
på biobiljetter, läsk och lösgodis. Naturligtvis räckte hundra kronor
ganska mycket längre på 70-talet än idag. Hur syrran trodde hon skulle
undslippa att stölden blev uppdagad är obegripligt. Men kanske blev
frestelsen helt enkelt för stor. Vår veckopeng lång på runt en tjugondel
av beloppet.
Mamma vände uppochner på halva huset och tömde allas fickor. Det var
bara att erkänna allt på momangen! Vem var den skyldige? Vem hade tagit
sedeln? Snart föll dock misstanken oavkortat på min storasyster. Jag och
lillbrorsan avskrevs möjligen på grund av låg ålder? Syrran hade
föregående helgen övernattat hos en kamrat. Månne använt penarna på
kläder eller nöjen? Syrran blånekade. Visste ingenting om någonting.
Bergis. Oskyldiga blå ögon. Men mamma gick inte tappt så lätt och ett
telefonsamtal till kamratens föräldrar rullade upp hela sanningen.
Tonåringarnas biografbesök och vår mors rundhänta donation.
Syrran sändes ögonaböj i rumsarrest. Och pappa hade väll knappt hunnit
sparka av sig stövlarna och tagit av blåstället förrän mamma upphaussad
underrättade maken om alla tråkigheter. Dottern var en simpel
”tjuvelolla” som kunde ljuga lika lättvindigt ”som själva hin”. Pappa
blev bister. Dom hade uppenbarligen felat väldigt i föräldragärningen
menade han. Nu måste det brukas ”ett vassare betsel” för att stävja såna
fasoner.
Pappa gick omgående för att skära nytt ris. Jag och lillebror sändes ut
att leka i trädgården. Av nyfikenhet och kanske en gnutta skadeglädje
smög jag in i huset. Lillebror hade kollrats bort så jag fick vara
ifred, men passade mig samtidigt noga att inte bli upptäckt. I
vardagsrummet satt pappa på pianopallen med storasyster lagd över knä.
Hennes gröna manchesterbyxor var nedknäppta och med det färska
björkriset piskade pappa obarmhärtigt på bara skinnet. Syrran tjöt för
full hals. Hu, stackars-stackars tänkte jag och skadeglädjen for all sin
kos. Inte förrän baken blivit blossade röd och översållad med småsår och
rispor avslutades risbastun. Byxan drogs upp och syrran fick resa sig på
svajiga ben. ”Det som ej kunna läras i ena änden skola läras uti den
andra”. Bevingade ord från en väggbonad mamma hade broderat.
Syrran bad bölande om ursäkt medan tårar och snor droppande på
heltäckningsmattan. Pappa lånade henne en näsduk. Förstod jäntan vad
galet hon gjort? Ja, helt och fullt. Förstod hon också varför ett straff
var nödvändigt? Något vacklande, men jodå syrran fattade nog. I så fall
var allt förlåtet och punkten satt. En lång och försonande kram från
bägge föräldrarna. Mamma blev rörd och fuktig i ögonvrån. Turligt nog
lyckades jag sticka innan någon anade en fluktis i skuggorna. Man skulle
lätt kunna tro att det här tilldrog sig för typ hundra år sedan och inte
i början av 1970-talet. Våra föräldrar tvivlade dock aldrig att de
handlade helt rätt och riktigt. Skall också tillägga att vi var djupt
frikyrkliga samt bodde mitt i bibelbältet, så det kan möjligen förklara
ett och annat…