Dagboken

Detta är en helt påhittad fantasi. Det är min bestämda åsikt att smisk bara ska ges mellan samtyckande vuxna. All form av sexuella handlingar ska bara ske mellan samtyckande vuxna som inte är släkt. /Jessica


23:e mars

Hej dagboken, vad kul att träffa dig! Jag vet att du inte kan svara eller så, men jag tänker ändå behandla dig som en vän. Eftersom du är en dagbok så har du inget annat val än att tycka om mig precis som jag är. Det är en av många saker som gör att jag gillar dig. Men eftersom vi är nya bekantskaper för varandra så tänkte jag presentera mig ordentligt.

Jag heter Jessica och bor med mamma, pappa och min storasyster Amanda i ett hus i utkanten av stan. Vi har inga husdjur, men vi hade en katt förr. Jag saknar katten, jag brukade prata med den om saker som kändes jobbiga. Det är lite därför jag har skaffat dig, dagboken. Nu får du lyssna på allt som jag inte kan prata om med mina vänner. Jag kan prata med Amanda visserligen, men vi har lite olika syn på vissa saker och jag behöver någon som bara lyssnar och förstår. Det är nog mest därför jag saknar katten. Pappa sa att jag och Amanda inte var duktiga nog att ta hand om katten. Hur samtalet den kvällen gick kan jag berätta om en annan gång. Pappa var givetvis helt oresonlig den kvällen. Det var en katt, den klarar sig mestadels själv.

Hur som helst, min helt vanliga familj bor väldigt nära skogen, det är verkligen hur fint som helst här. Jag gillar att umgås med vänner och är med i en dansgrupp på fritiden. Jag är ganska duktig i skolan, men önskar att jag hade kunnat göra lite bättre ifrån mig där. Det är nämligen så, kära dagbok, att min familj är nog inte helt vanlig ändå. Det är därför jag behöver dig.

Jag bor i vad jag skulle kalla för ett strängt hushåll. Mycket strängt till och med. Jag kan inte direkt diskutera detta med mina kompisar, jag har nämligen svårt att tro att de vet hur det känns att få smisk av sina föräldrar. Både jag och min syster har regler att följa, vilket kanske inte är helt unikt. Det är bara det att när jag jämför hur jag har det med andra så är reglerna mycket striktare för mig. Mamma och pappa ger mig stryk när jag är olydig eller inte beter mig som de tycker att jag ska göra. Det känns faktiskt ganska bra att skriva det, så det får nog bli så att jag är ganska öppen för dig, dagboken. Du har ju inte så mycket annat val än att acceptera det.

I förra veckan fick jag smäll av mamma. Det är oftast inte alls lika farligt som när jag får mina straff av pappa. Jag råkade kalla henne för ”kärring” och bad om ursäkt direkt efteråt. Jag var verkligen ledsen för att det blev så på riktigt, inte bara för att jag ville slippa stryk. Hon skällde inte så mycket på mig, hon är mildare än pappa på den punkten också. Hon tog mig i örat och praktiskt taget drog mig i riktning mot ytterdörren. Jag kanske glömde berätta att vi var på garageinfarten. Jag vet inte om några grannar såg oss, men det var så fruktansvärt pinsamt att bli behandlad som en olydig flicka på det viset. Vi hade varit och letat efter nya kläder till mig, men vi kunde inte enas om ett enda plagg som var passande. Inte konstigt att det rann över för mig, eller hur?

Hon höll fast mitt öra under tiden jag tog av mig skorna och drog mig sen in i köket. Att jag upprepade ”förlåt” typ tusen gånger funkade inte alls. ”Ta fram stolen till mig”, sa mamma med sin barska stämma. Det är läskigt det där, både mamma och pappa får en speciell slags röst när de ska disciplinera mig eller Amanda. Så fort jag hör den tonen hos någon av dem ryser hela jag och det är som att jag kan känna ett pirr på rumpan som minner om tidigare straff som jag har fått. Men jag var duktig och ställde en av trästolarna utan armstöd i mitten av rummet. Min kära syster fortsatte diska utan att ta någon direkt notis om detta. Det känns ännu mer förnedrande att vara den olydiga flickan när den duktiga flickan står bredvid och sköter sina sysslor.

”Ta av dig byxor och trosor och lägg dem prydligt på pallen”. En jobbig sak med att få smäll är att jag aldrig vet vad som ska hända. Så jag är precis lika rädd och nervös inför varje gång jag har gjort mig förtjänt av en omgång smisk på stjärten. En annan märklig sak är att vi har en sådan här pall i nästan varje rum i huset, vars enda syfte är att jag eller min syster ska kunna lägga kläder på dem när vi behöver agas. Det händer att vi inte behöver klä av oss något alls, vissa gånger blir det svårt att få alla kläder att balansera på den där pallen. Jag tror inte att mamma behöver använda pallen när hon får smisk, men jag vet faktiskt inte. Jag lovar att berätta mer om det om jag kommer över info om det. Jag gillar att skriva till dig dagboken, du verkar vara väldigt nyfiken.

I strumplästen med rumpan bar la jag mig tillrätta över mammas knä. Hon klappade insidan av mina lår med handflatan och utan att säga något särade jag mer på mina ben. När hon var nöjd lät hon handflatan vila på min putande stjärt. ”Jag trodde du visste bättre än att vara så respektlös mot mig. Vi har gått igenom det här så många gånger att jag trodde att du visste bättre än att skämma ut oss båda två på det sättet”. Mamma var arg på mig. Att jag låg helt naken på underkroppen och väntade på att hon skulle börja daska min rumpa var kanske bevis nog. Men att hon ens skällde på mig lite var ändå lite ovanligt. Hon brukar vara mer verkstad än snack. Man kanske kan tycka att jag borde vara van, men det är lika pinsamt varje gång jag tvingas blotta mig så inför min familj. Vi har fått veta att det inte spelar någon roll om vi har besök, att vi kommer att agas ändå om det behövs. Det har som tur var inte hänt än.

Smällarna började eka i köket och jag fick snabbt svårt att hålla mig still och se till att stjärten är i bra position för att ta emot slagen, som jag vet att jag måste. ”Förlåt mamma, jag ska vara duktig nu”, snyftade jag fram när det började kännas varmt på mina skinkor. Jag blev uppmanad att vara tyst och tillsagd att jag visste att förtjänade det här. Jag kunde väl inte direkt säga emot, men det känns alltid så extremt jobbigt att bli smiskad till tårar ändå. Mycket riktigt började jag också gråta till slut. Både mamma och pappa verkar tycka att man ska gråta av ett riktigt straff, även om det har funnits undantag. En gång fick jag till exempel bara handsmäll utanpå trosorna när jag hade lånat Amandas kjol utan att fråga.

Min enda tröst var att mammas hand nog sved också, men det var inget jag kunde fokusera på när hon fortsatte att snabbt och hårt smiska min rumpa. Jag har börjat lära mig hur stjärten ser ut genom hur den känns och det var tydligt att den hade rodnat ordentligt nu. Varje smäll sved mer i skinnet än den förra och det började kännas outhärdligt en bra stund innan hon var färdig. Efter tre timmar (jag vet att det inte höll på så länge, dagboken, men fin effekt blev det) var hon äntligen klar. Hon satt tyst och kände en stund på min varma, ömma stjärt. Jag vet ärligt talat inte om hon gör det för att hon gillar röda rumpor eller om hon beundrar sitt eget verk. Jag vet bättre än att protestera i alla fall.

”Tio stycken ’jag ska visa mamma respekt’ och sen är du förlåten”, sa mamma och jag reste mig med viss möda upp, noga med att inte gnida stjärten och riskera ytterligare straff. Jag måste erkänna att det där är en helt underbar känsla, när jag är förlåten och vi är vänner igen. Jag vet inte om det är värt all smärta och skam, det får jag nog återkomma om. Jag var ju inte helt färdig dock. Vi har två whiteboards, en på kylen och en på frysen. De täcker i stort sett hela framsidan. Jag gick fram till den som har ”Jessica” skrivet längst upp och skrev ”jag ska visa mamma respekt”. Jag fortsatte att upprepa frasen med rumpan bar och fylldes av samma skamkänslor jag alltid får när jag står här. Jag skulle tvingas sitta och ha ont, samtidigt som jag och de andra skulle se precis hur ouppfostrad jag var vid middagen ikväll. Jag har aldrig sett något suddas ut på skämstavlan, jag antar att mamma eller pappa gör det efter att det är läggdags för oss. Vad jag vet har inga besökare någonsin läst något skrivet på tavlorna, men jag är inte säker. När jag var färdig fick jag niga och tacka mamma, sen kändes det bra igen.

Du kanske undrar varför jag har skaffat dig nu, dagboken? Det var ju ändå ganska längesen vi gjorde oss av med katten. Kanske hade pappa rätt ändå, om man inte orkar komma på något bättre namn än ”katten” ska man kanske inte ha husdjur. I alla fall, det som hände igår är anledningen till varför jag känner att jag behöver någon att ventilera med. Min sista lektion var inställd, så jag gick till kafeterian för att fika i väntan på bussen. Det kändes riktigt skönt att bara kunna ta det lugnt utan att oroa mig för att jag skulle komma hem för sent. När jag satte mig vid ett ledigt bord såg jag att Amanda satt längre bort och vinkade på mig. Bered dig på att tappa hakan, min älskade dagbok (det kanske är för tidigt för oss att prata om kärlek, men låt mig hållas). Hon satt och pratade med två killar! Självklart skyndade jag mig dit, detta var ju för spännande för att missa.

Jag vet inte vad det hade tagit åt Amanda, men jag älskade det. Den ena killen var dessutom extremt söt och väldigt rolig. Av någon anledning var det väldigt spännande att lyssna när han berättade om hans lags senaste handbollsmatch. Jag tänkte mest att det syntes att han spelade handboll, han såg stark ut. Helt plötsligt hörde jag ett kort skrik från Amanda som sa att klockan var fem över. Det sög till i magen på mig och vi rusade därifrån utan att knappt säga hej då. Vi hade missat bussen vi måste ta för att komma hem i tid. Vi hade även missat den som gick en halvtimma efter. Vi skulle komma hem en timma för sent. Det hade aldrig hänt innan.

Vi var helt tysta hela vägen hem i bussen. Allt jag kunde tänka på var att jag hoppades att pappa inte var hemma. Det hade givetvis blivit outhärdligt ändå och vi hade nog aldrig sluppit undan det här utan att få stryk av pappa, men det hade ändå känts absolut värst om han var först med att få veta detta. Vi sprang från busshållplatsen och ramlade i stort sett in i hallen. ”Ni är sena”, sa pappa med sin nästan äckligt lugna röst som han har när han är extra besviken. Det var inte läge för att skoja och säga något om hur uppenbar den frasen var.

Vi fick sitta vid köksbordet och förklara, pappa höll sig så läskigt lugn att det hördes på min andning hur rädd jag var. För det är faktiskt så, vi får förklara hur det ligger till. Jag hatar att säga det här, men vi blir inte orättvist behandlade. Jag har tänkt ”fy fan vad orättvist” en massa gånger i stundens hetta, men jag har haft fel de gångerna. Jag har sluppit smisk flera gånger när jag har haft en bra förklaring till varför det har blivit som det blivit. Blir man ertappad med att ljuga blir det däremot inte roligt, då blir man dubbelt bestraffad, så det gör man bara en gång. Jag har blivit påkommen med att ljuga max fem gånger eller något, jag lovar.

”Vi glömde bort tiden”, nästan viskade jag fram efter några stammande försök till att säga något. ”Nej, det gjorde ni inte. Det var längesen ni gjorde det och mina uppfostringsmetoder är en garant för att det inte händer igen. Särskilt inte båda två på samma gång. Jag behöver inte förklara varför reglerna i detta hushåll finns och vad som händer när man är olydig”. Han tystnade och växlade den stränga blicken mellan oss. Jag tittade ner i bordet i någon sekund innan jag kom på mig själv och tittade upp. Att jag inte blev utskälld för det var en varningsklocka.

”Vi pratade med några killar”. Amandas ord framkallade ungefär samma blick hos mig och pappa. ”Håll käften din dumma bitch!”. Det sa jag givetvis inte, min kära dagbok, så väl känner du nog mig nu. Men jag tänkte det. Pappa började en utskällning som fick både mig och Amanda att rodna upp till öronen. Vi var inte bara slarviga och olydiga, vi hade orena tankar och allt möjligt. Han lät nästan religiös, men det var inte läge för något pappa-Gud-skämt nu heller. Jag skämtar i mitt huvud ibland när jag tvingas stå ut med skammen av att ständigt göra mig förtjänt av stränga straff, tyvärr är det ju aldrig läge för att någon ska få höra allt det roliga. Jag kanske skriver ihop en bok till dig någon gång, ”en olydig flicka står med röd stjärt i skamvrån och berättar roliga historier” kan den heta.

Vi blev tillsagda att gå till Amandas rum. När pappa kom in skulle vi vara helt avklädda och stå på knä med händerna på huvudet och vänta. Vi skyndade oss att klä av oss och ställa oss på plats. Jag misstänkte att vi inte hade behövt jäkta, men vi vågade inte chansa. Det gjorde ordentligt ont i mina knän när pappa kom in. Varför hade han inget redskap att aga oss med i handen? Utan ett ord satte han sig på stolen (javisst, det finns en bra stol för handsmäll i de flesta rum också) och nickade mot Amanda. ”Du först, Amanda”.

Jag fick stå kvar på knä och se min syster kämpa för att ta emot pappas rasande hand på hennes bara stjärt. Jag brukar vanligtvis njuta lite i smyg när jag ser på när hon får smisk. Det är inte att jag är skadeglad direkt, det är något annat som jag inte riktigt är klar över som gör att jag gillar det. Det är en helt annan sak att titta på samtidigt som jag väntar på min tur. Ju mer färg Amandas stjärt får, ju svårare hon har för att hålla sig still, desto närmare kommer mitt öde. Ljudet av smällarna fick det att göra ont i mina öron, så jag förstod hur smärtsamt det var för henne.

Amanda fick till slut ställa sig i skamvrån och skämmas. Jag fick gå fram och lägga mig tillrätta över pappas knä, hans lugn oroade mig fortfarande. Jag hatar verkligen att få smäll helt naken. Ibland kan det kännas nästan mer pinsamt att bara stjärten är bar då det blir mer fokus på stjärtagan. Men det är ändå värre att vara helt blottad inför sin fostrare. När han började daska mina skinkor blir allt så tydligt direkt. Hur hans hand får skinnet på rumpan att röra sig. Hur mina bröst gungar med i takten han håller när han slår. Hur hela min kropp tvingas framåt av hans kraft. Allt detta samtidigt som jag måste fokusera på att ta mitt straff som en lydig tjej. Att bara ligga där och ta emot smisk är inte alls så bara som det låter. Det är inte bara rumpan som får stryk, även den lilla flickan i mig som vill göra pappa nöjd och stolt.

Jag utgår från att min stjärt var lika röd som Amandas när jag till slut fick resa mig. Varken jag eller min syster blev förvånade när vi fick order om att lägga oss över varsin kudde på mage i sängen. Det var uppenbart att handsmisk inte skulle vara tillräckligt. Vi fick ligga bredvid varandra så att pappa hade två redan rödsmiskade rumpor putandes upp i luften. Jag svalde hårt när jag hörde hur han drog sitt bälte ur hällorna.

Amanda kvävde ett skrik när bältet rappade hennes oskyddade stjärt. Jag kände hur hon vred sig lätt men visste bättre än att flytta sig för mycket. Hon var nog bättre förberedd på andra slaget då hon bara yppade ett litet stön. Att det tredje swishandet i luften var riktat mot min rumpa var jag inte alls beredd på och jag brast ut i gråt som genom att slå på en strömbrytare. Jag kände direkt att det inte skulle gå att stoppa, så jag lät det bara komma. Jag fick tre slag efter varandra och jag skakade lätt av gråtattacken men var för orkeslös för att hamna ur position vilket var tur. Amanda lyckades bättre med att vara tyst och duktig, men jag tror att hon led av detta lika mycket som jag. Pappa alternerade slagen mellan oss, men höll sig inte till något exakt intervall. Det i sig var fruktansvärt jobbigt, att inte ens veta när man var näst på tur. Amandas tårar hade också kommit innan pappa var färdig med bältet och vi fick trots allt gråta ut lite innan vi beordrades ställa oss på knä med händerna på huvudet igen.

”Ni har visat att vi måste införa en del förändringar här hemma”, pappa höll sig lugn och saklig. ”Att ni beter er som ni gör kan vi inte acceptera och vi behöver ställa högre krav på er”. Det här lät både sjukt och omöjligt, men även om jag hade varit dum nog att protestera så hade min röst aldrig hållit just nu. ”Mamma och pappa finns inte längre, vi heter nu mor och far. Ni flickor kräver mer gammaldags metoder och det är precis så det ska bli”. Jag och Amanda lyssnade och jag hoppades bara att jag var i ett mentalt läge att faktiskt komma ihåg något. ”Rummet som ni hade som lekrum när ni var små ska vi städa ur. Det kommer att inredas som en äldre skolsal. Ni ger mig inget annat val än att tvingas ha tillgång till undervisning i hemmet när det behövs. Ni behöver skämmas och agas mer för att lära er att bli duktiga, lydiga flickor”. Det här var alldeles för mycket för att förstå och jag var för slutkörd för att orka fundera på vad detta innebar. ”Amanda, gå och hämta rottingen”.

Jag flämtade faktiskt till när han sa det. Därefter tittade jag med stora ögon på min syster när hon gick iväg. Stjärten var så röd att det såg ut som att den lyste. Jag visste inte ens att vi hade en rotting. Amanda visste det tydligen, och det faktum att hon visste var den var gjorde att jag fick tänka om lite när det gällde min teori om henne som en duktig flicka. Hon kom tillbaka, höll fram rottingen till pappa med öppna, uppåtvända handflator och neg djupt med sänkt blick innan han tog emot den. ”För att det inte ska råda några tvivelaktigheter om att en ny ordning är på intåg nödgas jag ge er fem rapp var med rottingen. Du är först, stumpan”, pappa nickade mot Amanda med sträng blick.

Pappa visade fram min skräckslagna syster till sängen. Hela hennes kroppsspråk visade att hon hade varit med om detta innan. Hon böjde sig lydigt framåt och la sina handflator på sängen. När pappa placerade rottingen och lät den vila på hennes röda stjärt började hon svanka och puta med rumpan. ”Titta ordentligt nu Jessica så att du lär dig hur du ska göra när du blir agad av rottingen”. Med de orden höjde han den vidriga pinnen och med ett ilsket vinande lät han den landa mitt över stjärten på Amanda.

Med tanke på hennes skrik så hade jag inga större förhoppningar om att jag skulle klara av detta bra när det var min tur. Jag nämnde innan att jag ibland har njutit av att se på när hon får smisk, detta var inte ett sådant tillfälle. Det här var långt ifrån juiceincidenten, som jag brukar kalla den. Amanda spillde ut juice på diskbänken, bad om ursäkt och torkade upp det direkt. Mamma blev ändå jättearg och började ge henne handsmäll. Det var väldigt konstigt, mamma hade stött till henne så att hon spillde. Under tiden mamma smiskade henne var det precis som att hon kom till sans. Hon daskade henne mindre och mindre hårt tills det till slut verkade mer som att hon klappade Amanda på rumpan. Jag njöt som mest när smisket var mellanhårt tror jag, när det lilla hull Amanda har på rumpan gungade i lagom takt av mammas daskande hand. Jag vet att mamma fick stryk av pappa den kvällen för hur hon hanterade det. Ljuden av smärta som letade sig in i mitt sovrum efter att jag lagt mig på kvällen gick inte att ta miste på.

Det här var något helt annat. När hon hade fyra mörka streck över den redan välsmiskade stjärten ville jag bara springa fram och krama henne. Det gjorde jag inte, jag såg bara passivt på när pappa höjde rottingen för sista gången och träffade nästan mitt på en tidigare linje. Hon grät ordentligt, men samlade sig förvånansvärt snabbt. Jag var på sätt och vis glad över att det var min tur, mina knän gjorde så ont att jag trodde att de skulle gå sönder av att stå så länge på det viset. ”Du får hjälpa Jessica att ta sitt straff som en duktig flicka”, sa pappa när Amanda hade tackat fint för agan. Det var en märklig syn när min nakna storasyster klättrade upp och ställde sig på alla fyra på sängen, med ansiktet mot mig. Hon vinkade mig till sig och jag visste att jag inte skulle slippa undan.

Jag gick fram till sängen och försökte kopiera hur Amanda hade stått alldeles nyss. Amanda la sin hand mellan mina skulderblad och tryckte försiktigt ner mitt ansikte mot sängen. Hon la sina armar så gott hon kunde om ryggen på mig och började viska i mitt öra. ”Jag håller om dig hela tiden, du klarar det här. Du är en så duktig tjej och jag älskar dig”. Jag kände hur tårarna rann, känslorna bara rann över. Pappa lät oss hållas när jag gjorde mig redo för rottingen och min respekt för honom har aldrig varit större. Jag kände hur han la rottingen försiktigt mot mitt röda skinn på rumpan och jag gjorde mitt bästa för att slappna av.

Ljudet innan rottingen träffade mig är det värsta jag har upplevt tror jag. Mycket värre än slaget i sig. Det är ofta värre att vänta på att få stryk än att faktiskt få det. Under tiden man får smisk har man smärtan och skammen att ta itu med på samma gång. Om man står i skamvrån efteråt så får man samla tankarna för att genomlida hur pinsamt det är att stå och visa sig med stjärten bar för de som råkar vara i rummet. Det finns inget att fästa tankarna på innan man ska bli bestraffad, bara nervositet och rädsla inför hur det kommer att bli. Jag kände hur Amandas armar tätnade över min rygg när första slaget träffade. Jag hade säkert skrikit högt om jag hade orkat, men det var nog inte fysiskt möjligt. Mina knän gav vika men jag lyckades resa på mig redan innan jag hade fallit ner till golvet. Jag kände efter första slaget att jag skulle klara det här. Jag måste klara det här så att alla kan bli stolta över mig igen. Jag är ju en duktig flicka egentligen.

Efter det femte slaget gick det däremot inte längre. Jag gled ur min systers grepp och gled ner på golvet, naken och utskämd inför pappa. ”Vi talar mer om det här imorgon”. Han lämnade rummet efter den korta kommentaren, jag behövde inte ens tacka för att han fostrar mig. Där låg jag en lång stund med min syster som kämpade för att få mig på benen. Vet du vad jag tänkte när jag låg och grät, mer skamsen än i hela mitt liv? Jag tänkte på hur snäll pappa var som inte tvingade mig att stå i skamvrån. Det här med tacksamhet är inte alltid lätt för mig att förstå, men det var så jag tänkte. Jag lyckades till slut hjälpa till såpass mycket att vi kunde ramla ner i Amandas säng båda två, helt slutkörda. Jag förstod att Amanda hade kämpat på väldigt mycket för min skull när hon började storgråta så fort hon hade landat liggande i sängen.

Jag krånglade mig lite närmare henne och våra armar lyckades fungera så att vi hamnade tätt ihop i en kram. Där låg vi alldeles stilla, två nakna systrar med ordentligt agade stjärtar. Skam- och skuldkänslor dök upp från alla håll och kanter när vi låg där, men jag tror vi kände båda två att vi hade pratat färdigt för idag. Jag hade blivit utskälld, utskämd och strängt agad, men jag hade aldrig känt mig så trygg och älskad som jag gjorde när jag låg så nära Amanda att jag kände hennes andning. Det tog en lång stund, men till slut kände jag hur jag gled närmare sömn. Detta samtidigt som jag tydligt hörde mammas högljudda stön av vällust från deras sovrum.

Vi hade inte rört oss särskilt mycket under natten när vi vaknade i morse. Det var en speciell känsla att vakna och känna Amandas bröst lätt tryckta mot mina egna. Vi fortsatte att bara se in i varandras ögon en stund innan hon la sin hand på min rumpa. ”Ah, försiktigt”, viskade jag fram. Hon sa att hon bara skulle kolla och jag informerade henne om att hon fick ta det väldigt varligt i så fall. ”Jag tror att vi får försöka komma överens bättre i framtiden”, Amanda lät allvarlig nu. ”Ja, det tycker jag också. Det gjorde vi ju igår”, jag kände mig inte helt hundra på vad jag svarade på, men det kändes bra. Hon tystnade igen, lutade sig lätt framåt och tryckte sina läppar lätt mot mina. Bara några sekunder senare gjorde jag likadant och vi lät våra läppar tryckas hårdare och längre mot varandra.

Jag hoppas att du förstår varför jag behöver dig, dagboken. Jag kan dela mycket med min syster, men jag behöver nog processa vissa saker i framtiden. Fint ord, va? Processa. Jag sa ju att jag sköter mig i skolan. Det är tur att det är lördag idag. Det kommer att vara jobbigt nog att sitta på stolarna i skolan även om det är två dagar dit. Jag berättar senare hur det går för mig, jag känner på mig att du är en nyfiken dagbok.