Följande händelse ägde rum under försommaren år 1992. I Nyköping. Sandra
var vid tillfället 20 år gammal och hade några månader tidigare flyttat
hemifrån. Hon bodde nu i en etta på fjärde våningen i ett höghus som
stod på en liten grästäckt plan yta vid en brant gång- och cykelväg i
skogen. Härifrån hade man utsikt över nästan hela staden.
Hennes lilla lägenhet var utsmyckad med mörka affischer
föreställande olika goth- och synthband som hon älskade och ofta
lyssnade på. Sandra själv var en mycket vacker tjej. Hennes hy var
liljevit och hennes ögon stora och kastanjebruna. Håret var långt och
färgat alldeles korpsvart. Hon var slank, men hennes höfter var breda
och hennes rumpa stor och rund.
Den här vårterminen hade Sandra börjat plugga på Komvux. Hon
tillbringade ofta kvällarna fikandes med kompisar på något av stadens
caféer, tittandes på filmer (helst skräckfilmer) på video i sällskap av
andra eller då och då festandes på någon nattklubb eller hemmafest. Hon
hade även hittat ett favoritställe där hon ofta tillbringade sin tid de
kvällar när hon var ensam. En liten träbänk utanför huset där hon bodde.
Där man satt med huset bakom ryggen och med fin utsikt över hela staden.
Här var det fridfullt och härligt att sitta och röka, något hon ofta
gjorde samtidigt som hon lyssnade på sin favoritmusik i freestyle.
En varm torsdagskväll runt åttatiden satt Sandra där och rökte.
Hon lyssnade för ovanlighetens skulle inte på någon musik utan avnjöt
istället tystnaden samtidigt som hon såg ut över alla de hundratals
husen och trädtopparna. När en smäll som från en dörr som slås igen
hördes bakom henne fick det henne att vända på huvudet. Hon såg upp mot
det blekt ljusrosa höga tegelhuset där hon bodde. Hon trivdes verkligen
med sin lägenhet, och det här läget. Såväl nära stan som landet och
naturreservat. Det enda hon inte egentligen uppskattade var de andra som
bodde där i huset. De hon haft oturen att träffa hittills, det vill
säga. Men det spelade ju inte så stor roll, det var ju bara att undvika
och ignorera dem.
Det verkade mest vara äldre människor som bodde i huset. Sandra
hade redan första veckan som hon bott där irriterat sig på ett par i
sextioårsåldern. De hade efter det att de passerat henne i trapphuset
viskat om hur "söt den där flickan är - synd bara att hon spökar ut sig
så fruktansvärt". Förmodligen inget som var ämnat för Sandras öron.
Förmodligen en kommentar angående hennes svarta hår, mörka ögonskugga
och starkt röda läppstift.
Värre var det dock med en man hon haft oturen att träffa två
gånger tidigare. Även han förmodligen i sextioårsåldern. Han hade en sen
kväll ringt på dörren till Sandras lägenhet. När hon öppnade hade han
med omotiverat strikt och sträng ton beordrat henne att sänka musiken
hon lyssnade på. Hade kallat henne "unga fröken". Sandra hade känt sig
stött och provocerad av detta, men inte vågat sig på nåt mer än att
rikta en sur blick mot honom när hon i inte alltför vänlig ton
förklarade att hon skulle göra det. Utan att be om ursäkt - nån sån
skulle gubbjäveln i alla fall inte ha.
Något senare, för någon månad sedan, hade ett ännu obehagligare
möte ägt rum. Det hade då blivit tillräckligt varmt på kvällarna för att
det skulle vara mysigt att sitta ute här på bänken och röka, och när hon
hade gjort det så hade samma man kommit ut ur huset och fram till henne.
Han hade nu skällt ut henne och förklarat att ingen som bodde här
uppskattade att hon satt där och slängde fimpar omkring sig. Det fanns
faktiskt en plats precis utanför porten där en askkopp var monterad på
väggen. Om hon nu ändå nödvändigtvis måste sitta där på bänken när hon
rökte måste hon i alla fall ta vara på fimparna efter sig när hon begav
sig därifrån. Han förklarade för henne att han, och flera andra som
bodde i huset, minsann fått plocka upp hennes fimpar. Han nämnde även
den uppenbara brandrisken och olämpligheten med att kasta fimpar i
gräset i största allmänhet. Sandra hade suttit kvar på bänken och tittat
upp på honom med en sur min. Utan att riktigt komma på något svar. I
alla fall inget som hon vågade yttra högt. När hon till slut mest
mumlade surt - hon ville verkligen inte ge honom nöjet att vara honom
till lags när han skällt ut henne på det här förödmjukande sättet - så
stirrade mannen henne rakt i ögonen och förklarade att hon skulle se det
här som en varning. "Om det här händer igen blir det synd om dig,
jänta!" lade han till för att sen vända på klacken och gå sin väg.
Sandra hade motvilligt plockat upp fimparna från gräset.
Att bli utskälld och tilltalad på det viset var inget Sandra var
van vid, och hon hade blivit både arg och generad. Senare hade hon vid
ett par tillfällen faktiskt låtit en och annan fimp ligga kvar på gräset
där när hon lämnat platsen. Alltid alldeles intill bänkens ben eller
ivägkastade nerför den vildvuxna backen ner mot stan till. Väl dolda. Då
hon mest inför sig själv ville visa sig lite "rebellisk", lite som en
ung kvinna som inte lät gubbjävlar bestämma över henne. Samtidigt som
hon inte riktigt vågade sätta sig upp mot honom på ett sätt som han
direkt skulle kunna märka.
Den här torsdagskvällen hade Sandra slängt ett par fimpar omkring
sig igen (hon brukade sitta här rätt länge när vädret var skönt och röka
ett par cigaretter under tiden). Inte som någon slags trots, utan helt
enkelt av gammal vana - hon tänkte sig inte för och mindes inte för
tillfället utskällningen och mannens varningar.
Smällen som Sandra hört från huset där hon bodde var mycket
riktigt från porten som slogs igen. Mannen som förut förmanat henne och
skällt på henne kom nu med raska steg traskandes mot henne. Han hade
sett henne sitta där från sitt köksfönster på tredje våningen. Sett
henne slänga en slarvigt fimpad cigarett i gräset bredvid sig. Ilsket
hade han då genast begett sig ut. När han tog sig nerför trapporna
tänkte han även på hur grannar pratat om och beklagat sig över den
vackra men ouppfostrade svartklädda tjejen som flyttat in i huset. Hur
hon flera nätter spelat alldeles för hög musik. Mannen, som bodde precis
under Sandra, hade som tur var inte själv drabbats av det mer än en
gång, då han ofta varit bortrest den senaste tiden. Han mindes även hur
han hört klagomål angående hennes vanskötsel av tvättstugan. Nu tänkte
han minsann ta itu med henne på det gamla goda viset. Så som vanartiga
töser togs itu med förr i tiden. En väl beprövad och praktisk metod som
visserligen inte användes längre - men det var inget han brydde sig
särskilt mycket om. Han kände ofta att han levde i otakt med samtiden
och brydde sig föga om hur han uppfattades som sträng, konservativ och
gammaldags av många.
När Sandra hörde mannens upprörda röst bakom sig vände hon sig
snabbt om. Hennes stora bruna ögon blev ännu större då han röt åt henne
- hans ilskna steg och ansiktsuttryck skrämde henne. "Nu ska jag allt
lära dig veta hut, unga dam" gormade mannen och tog tag om Sandras
handled. Sandra var för chockerad för att svara eller agera. Han drog
henne uppåt och hon reste sig lydigt från bänken - för ställd av
situationen för att protestera.
Den här varma försommarkvällen var Sandra klädd i en mörk tajt
Sisters of Mercy-tshirt och svarta åtsittande jeans. På fötterna hade
hon låga svarta basketkängor. Mannen satte sig ner på bänken där Sandra
nyss själv suttit, utan att släppa taget om hennes handled. Hon blev
alldeles kall i kroppen och en känsla av overklighet infann sig, en som
gjorde henne fortsatt handlingsförlamad och utan möjlighet att agera
eller protestera, när han enkelt knäppte upp jeansknappen och drog ner
gylfen på hennes jeans. Hans ögon mötte kort hennes vettskrämda, innan
han utan ytterligare kommentarer bestämt placerade henne på mage över
sitt knä. Nu låg Sandra där med vidöppen mun och händerna mot det mjuka
gräset. Hon fick ur sig ett ynkligt pip och sparkade lite lätt uppåt med
fötterna när mannen drog ner hennes jeans och trosor, halvvägs till
hennes knän.
Nu låg hon där hon låg, i en för bara någon minut sedan så
otänkbar position. Med rumpan bar i den sköna försommarkvällen.
Overklighetskänslan tilltog när hon kände den milda brisen utomhus mot
sina nakna runda liljevita skinkor. Mellan sina ben. Instinktivt
försökte hon sitt yttersta att knipa ihop stjärten så gott hon kunde.
Mannen lade sin vänsterarm över Sandras rygg och höll henne stadigt på
plats. Sandras hjärta slog snabba våldsamma slag. Hon förstod ju nu vad
som skulle komma. Något som aldrig hänt henne tidigare, och något hon
givetvis aldrig trott skulle kunna inträffa nu när hon var en ung
kvinna. Stryk. Smäll. Smisk på bara stjärten. Ett kaos av blandade
fruktansvärda känslor inom henne. Rädslan för hur ont det skulle göra.
Chocken. Genansen och skammen av att veta hur han nu kunde se henne. Hur
hon låg över hans knä och visade stjärten som det mest naturliga i
världen. Ett kaos av känslor under de korta sekunder innan mannens stora
handflata med en fruktansvärd smäll landade på Sandras bara stjärt.
Sandra flämtade till och kved. Av chocken och svedan. Sen landade
mannens handflata på hennes andra skinka. Snabbt och hårt smiskade
mannen. Utan att säga någonting. Sandra hade inte heller yttrat ett ord
sedan hon lades över hans knä, men nu började hon vrida sig så smått där
hon låg. Mannen höll henne på plats effektivt med sin starka arm.
Sandras bara runda stjärt fylldes snabbt av rosa handavtryck när mannen
gav henne den omgång aga han tyckte att hon mycket väl hade förtjänat.
Sandra knep nu ihop sina ögon och höll andan när mannens handflata
dansade på hennes nakna rumpa. Men bara några sekunder - sedan andades
hon ut och började storgråta. "Neeej... ajjj... ajjj... f...
förlåååt..." tjöt hon, men smisket fortsatte. "Din ouppfostrade
jäntunge, så här borde någon ha tagit itu med dig för länge sedan!"
svarade mannen. Mannen smiskade. Sandra sprattlade med fötterna och
tjöt. Hennes maskara rann nerför kinderna. Tårar och snor droppade i
gräset när hennes bara svidande bakdel färgades rödare och rödare.
På andra våningen i bostadshuset tittade en 40-årig kvinna ut
genom sitt vardagsrumsfönster och fick se en syn hon aldrig tidigare
sett, när hon gick för att se efter vad det var som lät. Där nere hade
en omtyckt granne lagt den nyinflyttade (och ganska störande) unga
svartklädda tjejen över knät och gav henne smisk på bara stjärten.
Kvinnan blev överraskad, smått chockerad. Med en känsla av att hon
egentligen borde titta bort - att det här inte var ämnat för hennes ögon
- kunde hon inte förmå sig att gå ifrån fönstret eller titta bort. Så
här fick han väl inte göra? Så här kunde han väl inte göra? Ändå kändes
det spännande på nåt vis. Och välförtjänt. Kvinnan log för sig själv.
På första våningen tittade en man i 70-årsåldern ut genom ett
fönster. Han njöt av det han fick se från första sekund. Vilken härlig
syn! Särskilt som den unga fröken såväl verkade så oförskämd som hade en
sån vacker härlig ända. Vad trevligt att få se den alldeles spritt
språngande naken. Och illröd.
Sandra ylade och tjöt och smisket fortsatte. Det brann som en eld
i stjärten hennes. Hon sprattlade nu alldeles okontrollerbart, men hölls
enkelt på plats av mannens starka arm. Alldeles jordgubbsröd var nu hela
hennes runda bara rumpa. Sandra kunde inte längre förmå sig att knipa
ihop den så väl som hon hade önskat - hon visade mannen högst
ofrivilligt sitt lilla stjärthål där hon låg och vred sig och
sprattlade. Hennes ögon var alldeles rödgråtna och hennes kinder hade
nästan samma färg som hennes stackars plågade bakdel.
Plötsligt slutade mannen att smiska henne och frågade Sandra om
hon lärt sig sin läxa. Han fick ett jakande snyftande läte till svar,
följt av hickande och mer gråt. Skulle hon nånsin missköta sig så här
igen, undrade mannen sedan. Nej, det skulle hon inte, lyckades hon även
få ur sig. "Då så, då får det vara bra, unga dam!" Mannen gav Sandra en
sista ljudlig dask på stjärten och släppte sedan sitt grepp om henne.
Sandra tjöt till och gled sedan av hans knä, ner i gräset. Där låg hon i
fosterställning med byxorna vid knäna och fortsatte gråta med ansiktet i
händerna och den röda rumpan bar när mannen reste sig upp. Det ryckte
våldsamt i hela hennes kropp av gråt.
När mannen försvunnit in i huset igen låg Sandra kvar där hon låg
och skakade och grät. Tills hon förmådde sig att kravla sig upp. Ställa
sig på skakiga ben. Gnyende och ojande dra upp tajta jeans och trosor
igen över sin stackars plågade svidande ända. Sedan begav hon sig in,
hon också, noga med att föra så lite oväsen hon kunde i trapphuset. Tyst
snyftandes och kvidandes hoppades hon att hon skulle slippa träffa någon
på väg upp till sin lägenhet.
Nog lärde sig Sandra att veta hut den kvällen, och nog lärde hon
sig sin läxa. Dessutom var det hela för genant för att ens beskriva i
ord. När svedan i stjärten försvunnit var det fasansfullt att minnas hur
mannen hade sett henne. Hur förmodligen andra grannar hade sett och hört
henne. Och de kommande åren då hon bodde kvar i huset så var det
fruktansvärt pinsamt att råka träffa andra grannar där i trapphuset.
Särskilt mannen som gav henne hennes välförtjänta omgång smisk på bara
stjärten, den där torsdagskvällen.