Utbytesstudenten

Flera berättelser här handlar om att få smisk som utbytesstudent. Främst i USA. skönt att läsa att man inte är ensam om att ha varit med om det. Jag är en tjej som råkat ut för det så sent som 2017.

Jag har inte berättat det för någon, inte min familj för då hade dom nog anmält familjen och inte för mina kompisar och inte min dåvarande pojkvän eller min nuvarande pojkvän heller.
Jag var 17 då och bodde i en väldigt religiös familj. Det var kyrkan varje söndag och jättestränga regler och tider för alla tre döttrarna i familjen som var 15 16 och 19 plus mig själv.
MEN föräldrarna dom var samtidigt jättesnälla!
smisk på stjärten var ett helt självklart straff för alla döttrarna om dom var olydiga men dom blev snabbt förlåtna efteråt och tjejerna verkade ta det som något naturligt nödvändigt ont med att vara barn och växa upp. Det var alltid mamman som utdelade smisket över sitt knä med handen eller en hårborste. Baksidan av den alltså. Jag kan inte påstå att det var ett kärlekslöst hem. tvärtom faktiskt.
Jag frågar mig fortfarande varför jag inte bytte familj men jag blev en del av deras gemenskap och kände mig som en del av dem. Visst tvekade jag många gånger men agan tjejerna fick ibland blev till slut normaliserad och till vardagen för mig med att bevittna eller höra om. Förresten förekom det aga på skolan jag gick i. Man kunde få smäll med en paddel. Men det hände aldrig mig.

När det till slut hände mig var naturligtvis en omtumlande svidande upplevelse men förödmjukelsen och skammen blev på något sätt uppvägd av förlåtelsen jag fick efteråt. Att jag kom ännu mer in i familjen på något sätt.

Anledningen till att jag som 17 åring skulle få smisk för första (och hittills enda gången) var att jag hade skolkat från skolan OCH pratat hädiskt illa om kyrkan! utan att gå in på detaljer så fick jag en utskällning av mamman i köket när hon skulle konfrontera mig. Jag fick välja att flytta eller ta emot mitt straff precis som dom andra "systrarna" till mig. Jag såg på mamman att hon hatade att ge mig dessa alternativ men det var jag som inte gav henne något val. Så sa hon. Jag valde straffet och förstod vad det skulle innebära. Om man säger såhär; kände mig som en liten flicka, mitt ena ben började darra av nervositet samtidigt som jag försökte förbereda mig.

Jag fick gå före henne in till sovrummet där straffet alltid skedde. Minns den isande förnedrande känslan att gå två meter före henne, med henne tätt bakom mig och kände att hon kunde titta på min rumpa, och att hon snart skulle daska den som hon gjorde med sina andra tre döttrar, till och med Lo som var 19). Kändes så sjukt utlämnande. Utskällningen fortsatte en stund i sovrummet medan hon satt på sängen. Sedan bad hon mig ta ur mina (två) mobiltelefoner jag hade i varsin bakficka på mina tighta jeans. Hon hade förstått sett dom när hon gått bakom mig, bakom min rumpa som hon strax skulle smälla. Jag gjorde som hon sa, drog upp telefonerna och frigjorde bakfickorna från innehåll och fattade ju vad det betydde och varför jag behövde göra det.!!! Jag kände igen att min bak blev rummets totala fokus när jag vände ryggen från mamman och la dem på ett bord. Så skämmigt alltså. Nu var det bara ett tight denimtyg och minimala förbjudna stringtrosor mellan mina skinkor och hennes högra hand. Skulle hon nöja sig med det?

Sedan gick det både fort och plågsamt långsamt. Hon strök ut klänningen över sitt knä och klappade på knäna som ett tecken för mig att lägga mig där. När jag skulle lägga upp min stjärt för att smällas kände jag mig som en liten olydig flicka långt från den snart vuxna utbytesstudenten jag var när jag lämnade Sverige. Känslan att behöva lägga sig över hennes knä kändes både förnedrande barnsligt och samtidigt mjukt omhändertagande. Hon tog lugn tid på sig att liksom justera så jag låg rätt över hennes knä med min jeansklädda stjärt mitt i knät och huvudet nere vid golvet liksom armarna och benen. Ingen i Sverige skulle tro mig att jag gick med på detta men det gjorde jag! Sen kom daskarna i snabb följd. I början gjorde det inte så ont men daskarna smällde jättehögt i rummet en lång stund. Vem som helst av dom andra tjejerna om dom var hemma skulle hört att jag fick smisk. Det måste även ha hörts ut till gatan. Det dova smällandet/daskandet när en arg handflata smäller en tjej.

Svedan kom plötsligt efter ett tag. Inte krypande. Som om mina skinkor plötsligt nådde en smärtgräns. Jag kände hur tårarna började komma och mitt enda fokus var att det äntligen skulle vara över. Men innan hon slutade smälla mig med handen använde hon en hårborste och det blev som en chock för jag såg aldrig att hon hade den i handen när hon gick bakom mig in i rummet. Hon måste haft den i fickan på klänningen. DET gjorde mer ont än allt innan och jag tror att bara de alla tjejer här som varit med om det vet hur otroligt ont det gör och hur otroligt mycket det svider. Efteråt fick jag den där trösten och förlåtelsen och kramen och lovade att aldrig göra om vad jag gjort och när jag stod där och gned och gned och gned mig om min glödheta jeansbak sa hon att hon hoppades att hon aldrig skulle behöva ge mig "a spanking" igen. Detta pinsamma ord som uttalades som varningar ofta och domar som ingen kunde överklaga ibland då och då i detta hem.
Vid middagsbordet på kvällen var allt som vanligt. Den stora familjen på 6 personer satt runt bordet. Bara mamman visste om att jag fått smisk några timmar tidigare. Om hon inte hade talat om det för pappan men han tittade inte på mig på något speciellt sätt. Jag gjorde allt för att det inte skulle synas att jag undvek att ha tyngden med stjärten mot trästolen fast att jag satt ned. (Jag var fortfarande öm om baken) Helt sjukt egentligen men jag kände tacksamhet för mamman att hon inte berättade om det för dom andra och att hon låtit mig komma undan med att slippa dra ner jeans och trosor. Smisk på BARA stjärten var norm för alla tre tjejerna, även för Lo som var äldst. Hon fick fortfarande. Visst skämdes jag och var frånvarande och spelade rollen så gott jag kunde att allt var precis som vanligt. Jag hade ut en kanna med tranbärs-saft över köksbordet och skyndade mig att hämta trasa och torka upp. Nästan som om jag var rädd för att få smisk för det också. Men föräldrarna blev inte arga. Som jag sa var dom väldigt snälla även om det fanns tydliga och strikta regler och konsekvenser om någon flicka var olydig. Jag tror verkligen dom såg smisk som kärleksfull uppfostran och för mamman som var hemmafru var det lika självklart något som behövde utföras ibland, som att tvätta kläder, stryka och stå vid spisen. Vi hade nästan ännu bättre kontakt efteråt under detta år (och har fortfarande via mail någon gång ibland) även om jag aldrig, aldrig aldrig glömmer vad som hände och jag aldrig pratade illa om kyrkan och religion eller skolkade igen.

Nu efteråt känner jag ingen vrede eller anklagelse. Lite smisk kan kanske vara ok om det finns kärlek och snällhet också. Jag hade absolut gjort värre saker detta år om jag inte varit rädd för att få smisk. Oavsett vad man tycker om det så upplevde jag det så under ett år i mitt liv. Det var självklart för familjen jag bodde i och blev självklart för mig också.