Ida växer upp

Ida tyckte det kändes konstigt att bo hemma hos mamma igen vid nästan 20 års ålder, och efter att ha varit "utflugen" och sambo i ett helt år. Men hon hade ju inte flyttat hem igen på riktigt, sade hon sig. Det var ju bara praktiskt att hon tillbringade sommarlovet hos mamma, eftersom hon och Jonas hade bott i andra hand hela året och skulle få en studentlägenhet med förstahandskontrakt först när höstterminen startade igen. Och visst ville ju Ida gärna vara på skogstorpet som mamma Maud hade köpt vid en sjö i Småland efter många års sparande och gnetande. Stället var jättefint, tyckte Ida - det motsvarade på många sätt drömmen om den svenska sommaren, och vädret hade hållit sig vackert under de två veckor som gått sedan Ida kom dit.

Det var nästan så att det blev tjatigt att ligga på den lilla bryggan i bikini och läsa böcker och lyssna på radion, tyckte Ida. Även om det var ett sommarställe som Ida säkert kunde lära sig älska, så kändes det litet konstigt att bo under sin mammas tak igen. Ida tyckte att Maud hade svårt för att se dem som två vuxna kvinnor på semester. Ida var mycket fäst vid sin mamma, men Maud hade alltid haft bestämda principer, och själv fått ta nästan hela ansvaret för Idas uppfostran - och då blev det väl svårt för henne att se sitt enda barn som något annat än den lilla flicka hon varit, tänkte Ida.

I morgon skulle i alla fall Jonas äntligen komma på besök, och de skulle få bo för sig själva i den lilla gäststugan som fanns på tomten. Ida såg fram emot det. Hon såg inte lika mycket fram emot att Jonas skulle ha med sig sin mamma, Ingrid. Idas ”svärmor” skulle stanna en hel vecka, och det tyckte Ida var lång tid att vara fyra personer på det lilla torpet, men hon insåg att de både mammorna borde få litet tid att umgås, eftersom de inte hade träffats tidigare. De skulle nog trivas bra i varandras sällskap, trodde Ida. De var ungefär jämnåriga, och delade samma litet gammaldags värderingar - båda skulle nog egentligen ha trivts bäst som bullbakande, pysslande hemmafruar från en tidigare epok, även om det faktum att de hade hamnat i situationen som ensamma mödrar gjorde att det inte varit möjligt för dem. Ida misstänkte att det alltid hade plågat bägge kvinnorna en aning att de var ensamstående mammor, eftersom det inte gick ihop särskilt bra med deras grundläggande värderingar.

Följande dags kväll blev lyckad. För Ida och Jonas var det ett kärt återseende. Eftersom de båda mammorna mycket riktigt verkade trivas mycket bra med att pratas vid, så ursäktade sig Ida och Jonas tidigt och drog sig tillbaka till gäststugan. Dagen därpå besåg alla torpets närmaste omgivningar, badade i sjön och spelade krocket - Ida vann genom att krocka alla medtävlarna på pinnen. Det gjorde henne glad och belåten, särskilt när hon genom ett svårt slag krockade Ingrids klot så att det nästan sprack. Ida tyckte att Ingrid pratade litet väl mycket om hur mycket krocket hon spelat som flicka på sin farmors gård, och hur bra hon och hennes kusiner hade blivit på det.

På kvällen gjorde Jonas grillspett på fläskkarré som han först lagt i en kryddig marinad. Ida gjorde tzatziki med en massa vitlök medan Maud och Ingrid tvättade färskpotatis i sjön. Till maten serverades ett gott rödvin, vilket inte hörde till vanligheten i Mauds hushåll. Som efterrätt serverades två liter svenska jordgubbar, och då tog Maud också fram ett Sauternes-vin som hon hade fått i present minst två år tidigare - Ida kom ihåg att hon sagt att det skulle sparas för ett särskilt tillfälle. Jonas erbjöd sig att ta hand om disken. Ida satte sig att njuta av sommarkvällens stillhet (och den sista skvätten vin) medan Maud och Ingrid började göra upp planer för resten av veckan. ”Det vore trevligt att få åka till Ullared och handla litet när man nu ändå är i närheten”, sa Ingrid.

”Javisst”, sa Maud. ”Om man tänker på köerna, så skulle det egentligen vara bäst att åka i morgon”, sa hon.

”Eftersom du inte har något körkort, Maud, så ska jag fråga Jonas om han vill köra oss. Jag är inte så mycket för att köra på okända vägar”, sa Ingrid.

”Nej men usch, inte Ullared i hettan”, sa Ida. ”Kan inte ni båda gå och titta på den där 1400-talskyrkan ni pratade om i stället, så kan Jonas och jag åka ner till Falkenberg? - Det vore kul att bada i havet som omväxling”

Maud fnissade till. ”Ida har aldrig gillat att åka till Ullared. Kommer du ihåg, Ida när du var femton, och vi åkte dit med Anna-Carin och Isabelle och hennes lillebror?”

”Ja, ja, mamma, men…”

”Och att både du och Isabelle var så olydiga så att vi fick ge er smisk på stjärten båda två när vi kom hem?”

Ida blev först alldeles vit, sedan blodröd i ansiktet. ”M-men, M-mamma! Det är väl inget att berätta om!”

Just då kom Jonas in genom dörren, och sa: ”Det ser ut som om bryggan skulle behöva tjäras om. Vore trevligt för mig att göra i morgon, om ni inte har något emot det”

”Nej, gör du det”, skyndade sig Ida att säga. ”Då kan jag köra mamma och Ingrid till Ullared i stället. De vill gärna dit. Jag var inte så sugen på det, men då passar det ju bra”, fortsatte hon snabbt. ”Ska vi inte gå och ta ett kvällsdopp, förresten?”

”Jag vet inte. Kanske om en stund”, sa Jonas.

”Nej, kom nu. Om vi går bakom udden, kan ingen se oss, och då kan vi näcka”, fortsatte Ida (som inte verkade vilja att det skulle uppstå en enda tyst sekund).

Det blev som Ida hade föreslagit. Hon var nöjd med det, eftersom hon fort fick iväg Jonas till andra sidan udden. Ida hade nämligen misstanken att Mauds och Ingrids samtal skulle kunna komma in på saker som hon absolut INTE ville att Jonas skulle få höra - det var illa nog att Ingrid hört vad hon hörde, tyckte Ida..

Nästa dags morgon bar det av till Ullared med en butter Ida vid ratten i Ingrids gamla Volvo, medan Jonas gick muntert småvisslande för att tjära bryggan.

Hela utflykten till Ullared blev precis lika enerverande som Ida hade befarat. Maud klagade på att det drog på henne i baksätet när Ida vevade ner sitt fönster helt, och så blev det stekhett i stället. Både Maud och Ingrid var helt emot att Ida spelade någon av CD-skivorna hon hade med sig - de ville hellre höra på P1 i radion i stället. Ida muttrade något om att det förresten var urtaskig ljudkvalité i bilstereon, och om hur jobbigt det var att bli kokt i en bil utan AC när man skulle köra hela vägen till det där j-a stället, men ställde i alla fall in P1 åt de båda damerna. Väl framme så fanns det mycket litet kläder som Ida var intresserad av att köpa sig. Ännu mindre intresserad var hon av allt som Maud och Ingrid tittade på med stor entusiasm. På vägen ut från parkeringen såg inte Ida en halvt nedrasad gammal skylt, och gjorde en ful repa på en av stänkskärmarna på Ingrids bil. Hon ägnade fem sekunder åt att säga till Ingrid att hon var ledsen för det, och mer än en halv minut åt att häva ur sig en lång, ful ramsa svordomar om de puckon som lämnade gammalt skräp på parkeringen. Sedan tryckte hon nästan gasen i botten så att hon skrämde några små barn som stod och åt glass. En liten pojke tappade sin glass och började gråta. Ida lämnade parkeringen på skrikande däck.

Väl hemma, så ville Maud och Ingrid prova några av sina nya inköp, och frågade Ida om hon ville vara med och säga vad hon tyckte. Det ville inte Ida, utan sa surt att hon hade ju redan sett de kläderna i affären, och att så fantastiska var de ju inte…

Då tyckte Maud att Ida kunde skrapa potatis och klippa gräslök till sillen de skulle äta senare (och påpekade att Ida minsann inte förtagit sig hittills sedan hon kom till torpet).

Ida sade att hon hade jobbat hårt under slutet av terminen, och att så bråttom var det inte med sillen - hon behövde bada först efter att ha suttit hela dagen i den förbannade heta bilen. På väg ner till vattnet svor hon åt Jonas när han påpekade att det inte gick att bada från bryggan för att tjäran inte var torr ännu.

Jonas gick in torpet och frågade vad det var med Ida.

Maud suckade och sa: ”Hon har varit omöjlig hela dagen”. Sedan återgav Maud och Ingrid gemensamt hur Ida hade burit sig åt i bilen och på varuhuset. Just när det var klart, så kom Ida in klädd i bikini och en liten sarong. Hon var fortfarande blöt och hennes långa hår droppade vatten överallt i köket, och hennes fötter gjorde leriga spår på golvet. Maud sa att det inte såg trevligt ut med halva sjöbotten på golvet. Ida fräste att det väl inte var hennes fel att man måste vada i gyttjan för att den förbannade bryggan var nytjärad?

Ida rotade fram en handduk och började torka sitt hår.

Just då sa Ingrid: ”Maud, sa inte du något igår om att det hade blivit litet smisk eller något sånt för Ida en annan gång när ni hade åkt till Ullared?”

Ida stannade av totalt i sina rörelser.

”Jo”, sa Maud. ”Ida var femton, och bar sig åt ungefär som idag, så jag blev tvungen att ge henne smäll på stjärten så fort vi kom hem därifrån”.

”Amen, vafan, mamma - det där var helt fel, och det är inget som du ska prata med någon om…”, började Ida.

”Det var inte helt fel”, sa Maud bestämt. ”På den tiden kunde du uppföra dig mycket bättre än vad du har gjort idag. Repa Ingrids bil, och skrämma små barn! Du borde riktigt skämmas!

”Äh”, sa Ida. ” Det där är i alla fall inget som du ska hålla på och babbla om, och absolut inget som Jonas vill höra om, och…”

Till Idas stora avsmak sa Jonas intresserat:

”Jo, jag vill gärna höra. Var det där enda gången du gav Ida smisk när hon var så stor?”

”Åh, nejdå - visst inte”, sa Maud. ” Ida brukade få smisk på stjärten när hon behövde det - minst några gånger om året. Sista gången var inte så länge sedan - då var Ida nästan sjutton år.”

”Mamma!”, gapade Ida.

”Tyst, Ida”, sa Jonas. ”Vad hade hon gjort, då? Och hur mycket smisk fick hon?”

”Hon kom hem alldeles för sent, och var inte nykter”, sa Maud. ”Hon fick ganska mycket smisk på stjärten den gången. Hon ville inte lova att..”

”Mamma! Håll klaffen! Nu räcker det verkl…” började Ida.

”Tyst Ida!” sa Jonas igen. ”Det som räcker här, är ditt otrevliga humör. Jag tror att…”, började han, men avslutade inte meningen. I stället grep han tag i Idas båda armar som fortfarande höll handduken kring hennes hår. I den ställningen blev hon ett lätt byte, och utan vidare ceremonier stjälpte Jonas omkull henne i sitt knä, där han satt på en av torpkökets pinnstolar.

Ida hann inte säga något, innan det kändes som att någonting exploderade på hennes byxbak. Ett tungt, kraftigt klatschljud ekade i det lilla köket när Jonas stora handflata landade på Idas (rätt så breda) skinkor. Ekot hade inte helt dött ut när nästa klatsch kom. Det var ju mindre än tre år sedan som Ida senast fått smisk av sin mamma, och hon trodde att hon mindes precis hur det kändes. Men detta var helt annorlunda. Jonas händer var mycket större och hårdare än Mauds, och hans klatschar levererades med mycket mer kraft, även om de inte kom lika ofta som det ettriga pepprande som Mauds hand brukade åstadkomma. Dessutom märkte Ida att det sved som eld att få smisk för att bikinitrosorna hon hade på sig fortfarande var blöta. Hon började gapa protester och fäkta för att komma loss, men märkte att Jonas höll fast henne mycket stadigt och effektivt.

Ingrid njöt av att höra sin sons näbbiga lilla flickvän indignerat protestera, och av att konstatera att protesterna inte hjälpte henne ett enda dugg. Först hade hon tyckt att det var litet synd att Ida hade hamnat så i Jonas knä att hon hade stjärten vänd bort från Ingrid. Snart märkte hon att det var minst lika tillfredsställande att se Idas ansikte. Hon var knallröd i ansiktet, och spärrade upp ögonen och munnen i förvåning varje gång det smackade till på hennes blöta byxbak.

”Brukade Ida få ha småbyxorna uppe när du gav henne smisk, Maud?” undrade Ingrid.

”Nej, hon brukade alltid få dra ned dem”, svarade Maud sakligt.

Jonas sken upp, och började (med viss möda - det satt trångt) lirka ner Idas bikiniunderdel. Ida blev alldeles vild ”Nej, nej inte på bara...när din mamma ser på!” Hon gjorde en jätteansträngning att slita sig lös. Jonas fick resa sig till hälften ur stolen för att hålla ner henne. När han dunsade ner igen, vred sig stolen nästan ett halvt varv, så att Ingrid fick se när Jonas till slut befriade Idas vita stjärthalvor ur de elastiska bikinibyxornas fasta grepp. Ingrid såg hur Ida sprattlade och sparkade så att det nästan verkade som om hon ville hjälpa till att komma ur dem. Skinkorna såg verkligen vita ut jämfört med resten av Idas hud som var kraftigt solbränd.

”Sådärja, nu har Ida stjärten bar”, sa Maud. ”Och det syns att sommaren har börjat bra. Om du nu fortsätter som du har börjat, Jonas, så kan du snart höra om hon vill lova att inte vara olydig mera. Och när hon gör det, så ger du henne smisk en liten stund till - om hon vet att hon får det, så går det lättare för henne att bestämma sig” fortsatte Maud undervisande.

Ida kände att det sved jättemycket att få smisk på det blöta, bara skinnet. Men just nu kvittade det nästan hur mycket det sved. Till sin fasa kände hon att hon började gråta, mer av harm och förödmjukelse än av smärtan. Här låg hon - nästan 20 år gammal - och fick smisk på bara stjärten! Detta hade hon ju tänkt på som ett pinsamt tonårsminne, och nu var det verklighet igen! Och hennes pojkväns stroppiga mamma fick se på! Och så hade Jonas fått höra av mamma att hon brukade lova att inte vara olydig när hon fick smisk! Genom tårarna tittade hon upp och såg att mamma såg bistert tillfredsställd ut, medan Ingrid såg belåten ut som en katt som fått en skål grädde. Jonas verkade ha fått ny energi av att ha vunnit fighten mot Idas bikiniunderdel, och gav sin sprattlande flickvän många nya kraftiga klatschar.

”OK!, OK!” hojtade Ida.

Jonas gjorde en liten paus. ”Vad menar du?”

”Att, att…ja, ni vinner” försökte Ida.

”Det duger inte - du hörde vad din mamma sa.”

Han satte ny fart igen, så att ekot från klatscharna rullade runt i det lilla köket i en strid ström. Ingrid såg att Idas skinkor som sett så snövita ut i kontrast till solbrännan nu såg klart rosafärgade ut., och att Idas ben sparkade så frenetiskt att de trånga bikinibyxorna släppte sitt grepp om hennes lår och gled ner mot hennes smalben. Ida kände att hennes hud var praktiskt taget torr - i alla fall den yta som blivit bearbetad av Jonas hand. Det hjälpte inte mycket - varje klatsch sved som eld vid detta laget.

”Jag buuuh lo-ooovar att i-inte vara o-oolydig, BUU-uuuhh!” hojtade Ida.

”Fint”, sa Jonas. ”Du ska lova att be både din och min mamma om ursäkt för ditt uppförande i dag, också, och sedan ska du få litet mer smisk”, fortsatte han.

Ida kunde uppfatta i ögonvrån att Maud gav Jonas en uppskattande och bekräftande blick.

”J-ja, jag ska göra det (snyft)”, sa Ida.

Jonas gav henne ett tiotal ytterligare klatschar, inte lika kraftiga som förut men nog så kännbara i det tillstånd Ida nu befann sig.

När han släppte sitt grepp flög Ida upp som en raket och gned frenetiskt sina ömma skinkor. Efter några ögonblick fångade Jonas in henne och slog armarna om henne och liksom vaggade henne i sin famn. ”Såja, såja - nu blir det bra”, sa han och kysste bort en tår som rann nerför Idas kind, och strök henne över håret.

När han släppte henne, var Maud genast där och gav Ida en stor kram.

”Flåt, mamma”, sa Ida.

”Så klart, flickan min”, sa Maud. Nu har ju Jonas gett dig vad du behövde, och allt är bra.”

Sedan kom Ingrid fram. Ida väntade sig att hon riktigt skulle gotta sig åt Idas förödmjukelse och tänkte att det här blir det värsta av alltihop. Hon började ändå tappert försöka säga det hon skulle:

”Fö-fö-förlå-åt, Ingrid, Bu-uuuuh!”, blev det.

Till sin förvåning fick Ida en stor kram av Ingrid också, som sa:

”Självfallet!”

Ida blev ännu mer förvånad när Ingrid fortsatte: ”Nu tar du hand om flickstackaren, Jonas, och låter henne sitta i ditt knä medan Maud och jag tar fram sillen och grejerna. Och så ska du vara jättesnäll mot henne hela kvällen, hör du det?”

”Ja, mamma”, sa Jonas och gjorde som hon sagt - han lyfte Ida och satte sig försiktigt i en stol ute vid trädgårdsbordet precis utanför dörren. Han valde en stol utan armstöd, så att Ida kunde sitta på lårens undersidor med stjärten i fria luften. Hon satt alldeles stilla och lät sig vaggas, medan de båda mammorna sprang ut och in med karotter och tallrikar i den vackra sommarkvällen. Ida tittade ut över sjön, och kom inte på något att säga - men märkte också att hon inte tyckte att det gjorde något.

När bordet var nästan färdigdukat, så kom Ida på att hon fortfarande hade sina bikinitrosor vid knäna. Rodnande reste hon sig och gjorde ett tappert försök att dra upp det trånga plagget på dess rätta plats. Ingrid såg att hon flämtade till litet när hon började lirka upp dem över ändan.

”Bry dig om de där”, sa hon bestämt. ”Vi tar av dem i stället, så får du gå med stjärten bar under din lilla sarong i stället. Det blir mycket bättre - visst Maud?”

”Ja, det tror jag nog”

Ida rodnade ännu mer när Ingrid bestämt drog ner hennes bikinitrosor igen och prydligt hängde upp dem på strecket med två klädnypor, medan Ida varsamt lade båda händerna på sin ömma stjärt och masserade den litet genom sarongens tunna tyg. Ida log litet försiktigt mot Ingrid när hon fortsatte:

”Och så låter du Ida sitta kvar i ditt knä medan vi äter, Jonas - du får ha din tallrik på stolen bredvid, och äta så gott du kan. Och idag tror jag att jag ska få bjuda på något? Jag tog faktiskt och ordande en liten flaska Skåne till sillen. Hämtade den på utlämningsstället i byn förut”.

Det var inte ofta Ida uppskattade brännvin, men den här gången spred nubben en underbar värme i hannes mage när hon satt i Jonas knä och slukade sill med mycket nyklippt gräslök, gräddfil och nykokt färskpotatis (Ingrid såg till att hon fick en liten smörklick på sin potatis). Värmen hon kände i magen av spriten var egendomligt lik den behagliga värme hon nu började känna i skinkorna sedan den värsta svedan lagt sig, tänkte Ida medan hon satt och såg ut över sjön igen.

Jonas sade någonting om hur ovanligt tyst hon var, men Ida hann inte svara något innan Ingrid sa: ”låt flickan vara ifred - en sådan söt och snäll flicka ska du ta riktigt väl hand om, förstår du. ”

”Javisst - men hon var ju inte så snäll i Ullared”, sa Jonas.

”Nej, men nu har hon ju fått smisk och är så lydig och rar - och då ska man vara snäll tillbaka”.

De blev sittande länge och väl vid sillen, och fortsatte med en vällagrad Västerbottenost och knäckebröd, följt av jordgubbar och kaffe. Ingrid sa att det var ett sådant tillfälle när man fick tjuvröka litet, och halade fram ett cigarrettpaket med några få cigarretter kvar ur sin handväska. Hon bjöd Ida på en, fastän både Maud och Jonas såg litet ogillande ut.

Sedan sa Ingrid: Jag tycker vi låter disken stå till i morgon, och går och badar”.

”Ja, vad skönt - det gör vi”, sa Ida, som nästan alltid tyckte om att bada.

”Nu har nog tjäran torkat så att vi kan bada från bryggan, också”, sa Jonas.

Ida blev så ivrig att hon började gå direkt ner mot sjön.

Maud ropade efter henne: ”Om vi ska bada från bryggan, så är det nog bäst att du tar på dig dina bikinibyxor igen - du tog ju av dem när Jonas gav dig smisk på stjärten förut!”

”Javisst, ja” sa Ida och rodnade igen - efter den sista nubben, nedsköljd med svalt öl hade hon faktiskt glömt att hon inte hade dem på sig. Konstigt nog var hon på något sätt samtidigt väldigt medveten om hur skönt det var att sitta kvar i Jonas knä med och känna ett lätt vinddrag mot sin nakna hud. Ida begrep sig inte på sitt eget känsloläge - de hade haft så trevligt vid bordet att hon … inte hade glömt det oerhörda som hade hänt, men hon tänkte inte på det med den intensiva skamkänsla hon brukade uppleva när hon var yngre, och mamma...
”Konstigt”, tänkte Ida, men det är väl spriten. Hon kände sig litet som Alice i Underlandet - som om hon plötsligt kommit in i en helgalen värld, men ändå tyckte om att vara där, och att träffa dem hon träffade.

Ida tog det litet långsamt och försiktigt när hon halade upp sina bikinibrallor, mycket medveten om att alla de andra tittade intensivt på henne medan hon utförde den manövern. Men det gick betydligt bättre än förra gången. ”Duktig flicka”, sa Ingrid när de var på plats.

Resten av veckan skulle leva länge i Idas minne - hon och Jonas var fortfarande nykära, och detta var den första längre lediga tid de hade tillsammans. Men Ida märkte också att hon inte alls hade något emot att de båda mammorna var med dem i torpet. Vädret höll sig vackert, och de badade mycket, spelade krocket, hörde på sommarpratarna i P1 - och mellan varven arbetade de också som bävrar. De målade om trädgårdsmöblerna, planterade en syrenberså och ett par äppelträd och släpade hem en begagnad eka som Maud hade hittat på riv-av lapp i ICA-affären i byn. Ofta blev det så att Maud, Ingrid och Ida pysslade med något gemensamt projekt, medan Jonas gjorde någonting annat. Ida kände sig som delaktig i en gemenskap av vuxna kvinnor på ett sätt som hon aldrig gjort förut. När det var bara hon och mamma, var de alltid förälder och barn, men när Ingrid var med så förändrades Idas förhållande till mamman också.

Till Idas stora lättnad blev det inget mera sagt om det där som hade hänt - ibland kändes det nästan som om hon hade drömt det.

Sedan kom den sista kvällen innan Jonas och Ingrid skulle åka hem. Jonas skulle visserligen bara sommarjobba tre veckor i sin hemstad, och komma tillbaka senare. Men Ida kände att det skulle kännas tomt i torpet när både han och Ingrid försvann på en gång. Maud kände likadant, tydligen.

När de åt sin sista middag tillsammans, så höll Maud nästan ett litet tal (det var inte alls likt henne):

”Jonas och Ingrid - det har varit så roligt att ha er här båda två. Ni vet väl att ni alltid är välkomna tillbaka hit? Det är så roligt att se Ida i dina goda händer, Jonas, och att Ida har fått en så klok och trevlig ’svärmor’ i Ingrid. Kan inte du hälla upp litet mera vin, Ida, så skålar vi”.

Medan Ida gick och hämtade en ny vinflaska, fortsatte Maud:

”Vi har faktiskt pratat litet Ingrid och jag - om hur glada vi är att ni ska bo ihop i en ny fin lägenhet. Men vi tänker åka hit tillsammans så ofta ni kan, Ingrid och jag, för vi har blivit jättegoda vänner. Och vi hoppas att ni vill komma hit igen nästa sommar. Men också att ni inte glömmer bort oss där vi sitter ensamma under vintern. Ni vet att ni alltid är välkomna till oss...och (fniss) det kan ju också vara bra att ni åker till någon av oss när Ida behöver få litet smisk på stjärten igen - det är nog ganska lyhört där ni ska bo”

Ida lyckades precis ställa ner vinflaskan efter att ha fyllt det sista glaset, i stället för att tappa den:

”M-men mamma, vad säger du för något? Det där är inget som ska hända igen - det ska Jonas inte alls hålla på med...

Både Maud och Ingrid brast ut i ett gapskratt: ”Lilla stumpan”, sa Maud. ”Det är nog inte så att du har så mycket att säga till om i det fallet”

”Det har jag väl visst”, sa Ida. ”Vad tror ni för något?” Jag ska inte alls...”

”Tyst, Ida”, sa Jonas och Ingrid samtidigt.

Ingrid sa: ”Ida lilla - din mamma är en klok kvinna, och Jonas, tja, han är faktiskt inte så dum han heller. Det kommer att bli precis lika bra som det har varit den här veckan (efter att vi kom tillbaka från Ullared...)

”M-men, det betyder ju att någon av er alltid kommer att höra eller SE om jag,,,f-får s-smisk”, sa Ida, som utan att märka det själv höll båda sina kupade händer beskyddande om skinkorna.

”Ja, det är väl kanske inte så roligt, kanske. Men vi har ju sett det förut. Och det kan väl kännas bra att vi finns där och ser att det går riktigt till? Först smisk på bara stjärten tills du blir snäll och rar igen. Men om han inte är snäll mot dig efteråt, eller ger dig smisk när du inte varit olydig, så kommer du till mig och berättar”, sa Ingrid.

Ida fick tillbaka den där känslan av att vara Alice i Underlandet. Det Ingrid sa var ju helt vansinnigt? Men samtidigt kände Ida att Ingrid verkligen menade vad hon sa, och skulle göra allt hon kunde för att Ida skulle må bra.

”Lova det, Ida”, sa Ingrid. ”Skål för det!”

”Skål”, sa Maud och Jonas - och en sekund senare - också Ida.